Tacka vet jag regn
Kategori: Allmänt
Äntligen får jag lite tid att bara sätta mig ner och skriva. Varför har jag helt plötsligt denna tid kan man ju då undra? Jo själkvklart är det på grund av regnet som började vräka ner mitt i natt och som pågår än och stoppar upp allting. Jag hade lyxen imorse att få sjkuts av pappan i familjen till kontoret, får det då och då när vi ska iväg samtidigt. När vi är på väg stöter vi på Maria, en svensk som jobbar här och som bor på gatan bakom mig, så vi plockar upp henne på vägen. Vi påpekar flera gånger att det faktiskt var lättare att ta sig fram idag trots regnet, detta på grund av att de flesta håller sig inne och väljer att stanna hemma från jobbet när det regnar, alltså inte lika mycket trafik, skönt.
Vad har hänt sedan sist då? Insåg att det var ett tag sedan jag skrev så ja det har ju hänt en del, mest vardagsgrejer för mig, men för er är det ju inte riktigt vardagsgrejer. Vi har haft besök från Mattias i Kimpese vilket var väldigt trevligt. Vi har haft det väldigt varmt, jag gillar det för det mesta och försöker njuta så mycket som möjligt för jag har insett att det kanske kommer vara ganska kallt när jag kommer hem men ibland är det svårt att njuta då man är helt blöt över hela kroppen av svett och dessutom så trött att man inte orkar någonting. Ibland kan jag bli lite trött på kongoleser för det känns som att det verkligen inte händer någonting, folk bara sitter ner på en stol och väntar på att någon annan ska göra ens arbete typ, men jag kan säga att jag börjar förstå dem lite. Man orkar inte vara på topp hela tiden i den här värmen och dessutom är det ju många som kanske bara äter ett mål mat om dagen så de går ju ganska ofta komkring och är hungriga. När jag förklarar att i Sverige rekommenderar man att äta fem gånger om dagen, tre riktiga mål och två mellanmål, då skrattar de ju bara och tycker att vi svenskar, vi är allt lite konstiga.
En rolig sak som jag var med om igår var när jag och Johanna satt på en restaurang och skulle äta lunch. Vi sitter och äter då någon plötsligt ropar: "Kines!". Vad tror ni jag gör då? Jo jag vänder mig genast om för att titta vem det var som ropade efter mig. Jag har verkligen vant mig vid att bli kallad kines, ja det händer nog nästan varje dag faktiskt. Mest är det små barn som kommer springandes på gatan och ropar: "Chinoise, Chinoise!".
En annan goding är en kille som heter Benit. Han är 12 år och spelar i det laget jag tränar. Han är helt underbar, jag blir verkligen glad så fort jag ser honom. Det är kul för han är verkligen villig att lära sig saker och han vill jättegärna lära sig svenska. Det senaste har han efter varje träning bett mig att skriva ner några ord eller fraser på svenska som han kan ta med sig hem och öva på. Innan och efter varje träning brukar vi ofta se till att samla alla och snacka lite och be tillsammans. Det brukar sluta med att vi ber Vår Fader och efter en träning förra veckan skämtade jag lite om att nästa vecka då ska alla kunna be Vår Fader på svenska. När vi höll på att samla ihop allt material från träningen kommer Benit fram till mig och säger: "Snälla Stina, kan du inte skriva ner Vår Fader på svenska till mig?". Självklart satte jag mig ner och gjorde detta. Hur många 12-åriga killar i Sverige skulle ha bett om samma sak liksom? Jag tycker det var helt underbart att han så gärna ville lära sig Vår Fader på svenska.
En tråkig sak som hänt det senaste är att min kära vän och kompanjon Alexandra har gått och varit sjuk. Hon började bli sjuk i lördags för nästan en vecka sedan. Hon gick till doktorn på söndagen och eftersom symptomen visade på malaria fick hon malariamedicin som hon började ta direkt. I onsdags var hon hos doktorn igen för att ta ett prov och då visade det sig att det inte alls var malaria utan en amöba. Jaha, att dom inte kunde ha tagit det testet på en gång tänker man då.. Men nu är det hur som helst bra med henne igen så det känns skönt att ha henne tillbaka igen. Jag vet seriöst inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft Alex här, jag tror verkligen inte jag skulle klarat av att leva här i Kongo då.
Nu är det fredag och det var i tisdags som jag började skriva på detta inlägg. Förhoppningsvis kan jag få publicerat detta idag, mitt internet har blivit väldigt dåligt på sistone så det är därför jag kanske inte hör av mig så mycket. Men tänk nu är dte bara lite mer än en månad kvar. Det känns mest bra just nu. Längtar enormt efter att få träffa er alla och längtar efter Sverige men samtidigt finns det ju mycket som jag kommer sakna här.
Jag gillar för övrigt när ni skriver små kommentarer om vad som händer där hemma i Sverige. Även om det bara är som vanligt så är det ju skönt att höra att allt är som vanligt.
Ha det bäst!
