Hej kära vänner! Sist jag skrev befann jag ju mig i Kimpese i Kinshasa och var ganska sjuk men nu är jag återigen i Brazzaville sedan en vecka tillbaka och har frisknat till rätt bra. Livet här har kommit tillbaka till det vanliga Brazzalivet som innebär en hel del jobb, träning och en massa goa möten med människor som jag tänkte berätta lite om här nu. Först och främst det är så härligt hur en dag kan börja sådär lite halvdant, man är trött, ganska otaggad på det mesta och det är alldeles för varmt vilket förstärker den där tröttheten och otaggningen. Man bävar lite över hur det ska gå när man kommer ut till träningen, att man kommer ha mycket att fixa med och att barnen ska vara jobbiga och inte vara intresserade av att lyssna. Men så kommer man ut till anläggningen och det första man möts av är ett gäng killar som kommer springandes med stora leenden och ropar: Stiiina! Helt underbart och jag kan säga att jag blir minst lika glad av att se dem som de blir av att se mig. När vi väl är där börjar jag och Alexandra fixa med lite grejer i magasinet. Efter en kort stund börjar det dra ihop sig och vi inser alla att det kommer bli regn snart, alltså ingen träning. Istället blir det lite spel och så kallat "häng" inne i klubbstugan vilket var väldigt mysigt. Jag sitter och snackar med några barn och ledare och har det bara allmänt gött. Tillslut börjar regnet bli kraftigare och en av ledarna säger till barnen att dra sig hemåt. Vi(alltså jag och Alex) tänker att vi väl också ska dra oss hemåt men då kommer en av tjejerna i fotbollslaget. 14-åriga Rose, min favorittjej, alltid så himla glad och sprallig men ändå lugn och mogen till skillnad från många av de andra tjejerna. Hon har sagt tidigare att hon skulle bjuda hem oss en dag och eftersom det ändå inte blev någon träning så passade ju detta väldigt bra. Vi får följa med henne till hennes hem som inte är långt ifrån fotbollsplanen. Vi kommer till ett litet hus som ser ut som de flesta kongolesiska hus. Visst jag har tänkt innan på att de är små men igår var nog första gången jag var inne i ett sådant hus och jag kan säga er att det var inte större än mitt rum hemma. I detta lilla hus bodde Rose tillsammans med sin mamma, tvillingsyster, en syster på 13 och två tvillingsystrar på 5 år. När vi kom möttes vi återigen av en sådan glädje. Hela familjen blev verkligen så glada och tacksamma över att vi ville komma där och besöka dem.Vi blev satta på varsin plaststol inne i huset och blev såklart erbjudna varsin läsk som vi tackade nej till. Sedan skulle det kollas på foton i överflöd. Under tiden var de små tvillingsystrarna på fem år överallt och skulle känna på våra hår och berätta hur vackra vi var. Innan vi skulle bege oss hemåt skulle det såklart tas kort med oss och alla familjemedlemmar och sedan fick vi varsin present. Rose brukar sitta på marknaden på lördagar och söndagar och sälja kläder så jag och Alexandra fick varsina träningsshorts, hur gulligt som helst. När vi skulle gå mot bussen skulle mamman promt ge oss pengar till bussen. Jag sa att det verkligen inte behövdes men hon insisterade och eftersom det är oartigt att inte ta emot en gåva här i Kongo så var det bara att tacka och ta emot. Vi tackade dem flera gånger för allt men jag kan säga att det var ändå de som tackade oss mest. Det är sånt här som jag blir så fascinerad av. Människor som ger och ger och är så tacksamma och glada för att kunna få göra det. Det här är något som måste tas med till Sverige. Visst det kan vara riktigt kul att ge men erkänn att du ofta, ja nästan alltid förväntar dig någonting tillbaka och nästan alltid tänker på vad du kan tjäna på saker och ting!? Sån är i alla fall jag alltför ofta tyvärr men det finns ju inget som säger att man inte kan förändras!