Mitt liv i Kongo

Skrev igår om att jag skulle prata på Skogshyddan imorgon men det är nu ändrat till Missionskyrkan istället så för er som bor inne i stan alltså ännu närmre. Fortfarande samma dag, samma tid, fredag 24 maj kl. 20.00. 

 

Som jag skulle ha sagt i Kongo: 

 

Viens d'abord!

"Kom bara!"

 

À demain!

"Ses imorgon!"

Sitter i soffan hemma på Pionvägen 4. Jag måste erkänna att det varit lite förvirrande sedan jag kom hem med vad som är mitt hem. Det är lite kul att man kan bli så förvirrad när folk frågar: "Ska du hem?". En massa tankar börjar genast snurra runt i mitt huvud som: "ja men vart ska jag då?" Innerst inne så känner jag ju att det är är jag hör hemma men för bara några veckor sedan var det ju Bacongo, Ginomert som var mitt hem om någon frågade.

 

Det är så oerhört skönt att vara hemma. Jag bara njuter av att kunna träffa min familj och alla underbara vänner som jag saknat så mycket. Att äta frukost, den bästa måltiden på dagen, fil och müsli, som jag saknat det. Att ta promenader i min fina stad, ja Lidköping är så fint alltså. Att kunna vara ostörd och att slippa alla rop efter sig det är saker som jag uppskattar väldigt mycket nu.

 

Men nu när det gått tre veckor sedan jag kom hem och jag börjat landa lite har jag också börjat inse vad jag saknar Kongo. Jag tänkte på det, särsklit den sista tiden, på alla mäniskor och allt jag skulle sakna men det är ju först när man är ifrån det som det verkligen känns. Även om det varit en hel del som varit jobbigt och jag inte kände att jag skulle velat stanna en dag till så är jag så otroligt tacksam över att jag fick chansen att få göra den här resan. Jag har lärt mig så mycket som jag nog inte skulle kunna ha lärt mig på något annat sätt. 

 

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om så därför vet jag knappt vart jag ska börja. Istället lägger jag upp några bilder.

 

 

Än en gång sitter jag och skriver medan regner öser ner utanför mitt fönster. Jag hann precis gå ut till närmsta lilla butiken runt hörnet för att köpa Quaker(havregryn) innan det började ösa ner. Jag hade ett paraply med mig som tur var eftersom det hade börjat dugga lite redan när jag gick. Jag var tvungen att skratta lite åt mig själv när jag gick där med paraplyt i ena handen och Quaker-burken i andra. Familjen här tycker att jag är väldigt rolig som nästan varje dag äter havregrynsgröt till frukost, nästan lika rolig som jag tycker de är när de äter maniok och fisk med lite pili-pili(den där starka röran som man bränner sig på tungan av) till frukost. Ja Quaker i ur och står, det passar då mig bättre.

Jag måste faktiskt beundra mig själv lite, om man nu får göra det som svensk och allt. Igår var det ju träning såklart. Vanligtvis tränar jag med 12-13-årsklassen på torsdagar tillsammans med Zico men igår var han sjuk vilket innebär att jag fick hålla i träningen själv. Det var inte första gången jag höll i en träningen själv, det har hänt ett antal gånger men den här gången var även alla 9-11-åringar där även fast det inte skulle ha träning. Till en början var det inte så många så jag tänkte att okej de får vara med de också men sen droppade det in allt fler och fler och ja vid slutet av träningen var vi närmare 40 stycken. Jag kan säga att vid en sådan träning får man liksom lägga undan alla tankar om att kunna ha en bra, strukturerad och innehållsrik träning. Att vara ensam ledare för 40 svenska barn är inte det lättaste och jag kan säga att 40 kongolesiska barn är många gånger svårare. Att bara få alla barn samlade i en grupp det tar sin tid, om det ens går. Jag försökte mig på en väldigt enkel passningsövning men det var ingen idé, tillslut så kände jag bara att nej, det får bli spel hela träningen. Vi körde 9-manna och något som var väldigt kul var att innan jag blåste igång matchen kollade jag noga så att det var 9 spelare i båda lagen men redan efter någon minut av matchen var det helt plötsligt 14 spelare i det ena laget. Hur det gick till har jag inte en aning om. När alla matcherna var slut och jag hade blåst riktigt starkt i visselpipan och skrikit med hög röst att: "NU ÄR MATCHEN SLUUUT! " då tog det ytterligare några minuter innan matchen verkligen var slut eftersom alla ville fortsätta spela och inte ville ge ifrån sig bollen men tillslut kom en redig liten kille fram till mig och lämnade över bollen.

Jag kunde ju ha fått panik eller känt att den här träningen var hur jobbig som helst men faktum var att det tyckte jag inte. Även om det flera gånger var fullständigt kaos så tyckte jag aldrig att det var jättejobbigt. Jag har på något sätt lärt mig att finna mig i situatoner som dessa och göra det bästa av dem vilket känns bra. Sen så brukar jag tänka att det är ju faktiskt inte mig det är mest synd om, det är ju faktiskt inte lätt för 40 barn att bara ha en ledare heller, det är ju inte särskilt rättvist.

Nu är det början på en ny helg, min tredje sista här i Kongo. Det är ju som en långsemester kan man tänka och det är ju inte alls särskilt mycket. Det blir en helg med full rulle. Eftersom det börjar närma sig vår hemresa nu är det mycket som vi vill hinna med och personer vi måste hinna träffa. Imorgon lördag har vi möte med "styrelsen" och innan dess kanske vi ska "ta en läsk" med en av gymnastikledarna, Armel, efter mötet drar jag ut mot Mansimou för träning. På söndag ska jag och Alexandra träffa Benit, supergo kille i mitt 12-13-årslag och på eftermiddagen ska vi dra till en pool med syskonen i hennes familj. Det är så planerna ser ut just nu men troligtvis blir det inte exakt så eftersom det aldrig riktigt blir som man tänkt sig i Kongo. Det kan bli regn, man får ett oväntat besök eller att någon har dött och man måste på en likvaka. Ja allt kan hända.

Så var här ännu en ny vecka. Jag måste säga att just nu har jag kommit in i ett väldigt gött flow. Trivs verkligen himla bra med livet just nu. Jag kan till och med uppskatta ljummen mjölkpulvermjölk och att sitta och tvätta för hand, det är inte sådär himla jobbigt ändå(även om jag verkligen kommer upskatta så sjukt mycket att få dricka mjölk och tvätta i tvättmaskin när jag kommer hem, det kommer bli en ren lycka). Däremot finns det ju såklart vissa saker som kommer bli så skönt att slippa. Som att folk runt omkring pratar om mig vart jag än går. Oftast är det inget negativt de säger(tror jag inte, men jag förstår ju inte allt) men det är ganska jobbigt när man t.ex. sitter på bussen och hör ordet mundele(viting) upprepas gång på gång samtidigt som alla kollar på mig och ofta skrattar. Något som man får höra är nästan varje dag är ju också "Mundele, varför tar du inte en taxi, föredrar du att åka buss?". Visst det är skönare att ta en taxi ibland men jag har inte råd att ta en taxi vart jag än ska vilket de har väldigt svårt för att förstå. När jag säger att jag inte har hur mycket pengar som helst bara för att jag är vit skrattar de bara och skakar på huvudet som om jag driver med dem. Men det är sådant man får ta, det finns värre saker här i livet och som tur är händer det ju så mycket annat kul som känns viktigare att lägga fokus på.

Helgen som varit har varit en ganska bra helg. Som jag många gånger skrivit så är det svårt att planera en dag helt och hållet, man kan aldrig veta hur en dag kommer se ut när man vaknar på morgonen. På lördag vaknar jag i alla fall och tar en riktig sovmorgon, tror närmare bestämt jag ligger kvar i sängen till halv åtta. Sedan går jag upp och gör mig min frukost och tar det bara lugnt. Jag bestämmer mig för att städa mitt rum vilket jag inte gjort på allt för länge, min kongomamma skulle låna min dusch dagen innan och jag riktigt skämdes över hur smutsigt det var, hon påpekade ju detta också såklart, så det var ju skönt att det blev av. Sedan drar jag mig ut mot Mfilou. Vanligtvis på lördagar är jag på Mansimou men eftersom mina 12-13-åringar på Mfilou skulle spela match så ville jag såklart vara med där. Det var riktigt kul med match alltså, det var första gången för mig som jag var med och coachade ett av de lagen jag tränar och det var kul att få se dem spela på riktigt. Det blev dock en förlust med 1-4 men det gjorde inte så mycket, det var trots allt första gången de spelade på 11-manna och när vi gjorde vårt mål som blev satt genom en straff var det en sådan lycka att det gjorde hela matchen. Alla barn runomkring, spelare som besökare rusade in på planen och började hoppa, göra volter och klappa i händerna, lycka. När matchen var spelad och alla träningar var slut för dagen drog jag och Alexandra hem till Johanna för en liten myskväll. Det var härligt, vi köpte nygrillad kyckling, färska bauguetter, fanta passion och även några bakelser från ett bageri i närheten, perfekt kongomåltid. Tyvärr hade de dock alldeles för mycket pili pili på kycklingen, det är en slags röd, jättestark röra typ som chili. Detta gjorde att jag brände mig på tungan och blev tvungen att sitta med tungan i ett vattenglas tills det gick över. På söndag morgon drog vi ut till Mansimou för att gå på en gudstjänst där. Jag trodde först att det var i en stor kyrka vi skulle gå och att gudstjänsten skulle vara på lari men det visade sig att vi skulle till en annan kyrka där det var engelskagudstjänst. Det var ganska kul att få komma dit för det kändes lite som hemma. Det var en ganska lagom lång guydstjänt med lagom lång predikan. Det var inte sådär hysteriskt som det ibland kan bli på gudstjänster här utan det var en hel del lite lugnare låtar, inte bara massa typsikt afrikadunk med tamburin och trummor och grejer så det var skönt. Efter denna gudstjänst drog vi vidare till ett café och satt där riktigt länge, dels för att få använda internet. Innan hade jag ju internet både hemma och på kontoret, nu har jag inget av det, eller jag kan låna min "boss" dator för att skicka iväg ett mejl om jag vill men vill jag kunna sitta lite längre får jag numera dra mig till något café med internet.

Idag blir det träning med tjejerna och sedan en "hejdåläsk" för Johanna med de andra tränarna. Nu är det bara en vecka tills hon åker hem, tråkigt. Imorgon ska jag och Alexandra hänga med våran favorit Benit, vi ska hem till någon av oss och baka något svenskt, det ska bli himla kul.

Ha det bra där hemma och glöm inte att börja värma upp Sverige åt mig nu, det är ju snart bara en månad kvar!

Äntligen får jag lite tid att bara sätta mig ner och skriva. Varför har jag helt plötsligt denna tid kan man ju då undra? Jo själkvklart är det på grund av regnet som började vräka ner mitt i natt och som pågår än och stoppar upp allting. Jag hade lyxen imorse att få sjkuts av pappan i familjen till kontoret, får det då och då när vi ska iväg samtidigt. När vi är på väg stöter vi på Maria, en svensk som jobbar här och som bor på gatan bakom mig, så vi plockar upp henne på vägen. Vi påpekar flera gånger att det faktiskt var lättare att ta sig fram idag trots regnet, detta på grund av att de flesta håller sig inne och väljer att stanna hemma från jobbet när det regnar, alltså inte lika mycket trafik, skönt.

Vad har hänt sedan sist då? Insåg att det var ett tag sedan jag skrev så ja det har ju hänt en del, mest vardagsgrejer för mig, men för er är det ju inte riktigt vardagsgrejer. Vi har haft besök från Mattias i Kimpese vilket var väldigt trevligt. Vi har haft det väldigt varmt, jag gillar det för det mesta och försöker njuta så mycket som möjligt för jag har insett att det kanske kommer vara ganska kallt när jag kommer hem men ibland är det svårt att njuta då man är helt blöt över hela kroppen av svett och dessutom så trött att man inte orkar någonting. Ibland kan jag bli lite trött på kongoleser för det känns som att det verkligen inte händer någonting, folk bara sitter ner på en stol och väntar på att någon annan ska göra ens arbete typ, men jag kan säga att jag börjar förstå dem lite. Man orkar inte vara på topp hela tiden i den här värmen och dessutom är det ju många som kanske bara äter ett mål mat om dagen så de går ju ganska ofta komkring och är hungriga. När jag förklarar att i Sverige rekommenderar man att äta fem gånger om dagen, tre riktiga mål och två mellanmål, då skrattar de ju bara och tycker att vi svenskar, vi är allt lite konstiga.

En rolig sak som jag var med om igår var när jag och Johanna satt på en restaurang och skulle äta lunch. Vi sitter och äter då någon plötsligt ropar: "Kines!". Vad tror ni jag gör då? Jo jag vänder mig genast om för att titta vem det var som ropade efter mig. Jag har verkligen vant mig vid att bli kallad kines, ja det händer nog nästan varje dag faktiskt. Mest är det små barn som kommer springandes på gatan och ropar: "Chinoise, Chinoise!".
En annan goding är en kille som heter Benit. Han är 12 år och spelar i det laget jag tränar. Han är helt underbar, jag blir verkligen glad så fort jag ser honom. Det är kul för han är verkligen villig att lära sig saker och han vill jättegärna lära sig svenska. Det senaste har han efter varje träning bett mig att skriva ner några ord eller fraser på svenska som han kan ta med sig hem och öva på. Innan och efter varje träning brukar vi ofta se till att samla alla och snacka lite och be tillsammans. Det brukar sluta med att vi ber Vår Fader och efter en träning förra veckan skämtade jag lite om att nästa vecka då ska alla kunna be Vår Fader på svenska. När vi höll på att samla ihop allt material från träningen kommer Benit fram till mig och säger: "Snälla Stina, kan du inte skriva ner Vår Fader på svenska till mig?". Självklart satte jag mig ner och gjorde detta. Hur många 12-åriga killar i Sverige skulle ha bett om samma sak liksom? Jag tycker det var helt underbart att han så gärna ville lära sig Vår Fader på svenska.

En tråkig sak som hänt det senaste är att min kära vän och kompanjon Alexandra har gått och varit sjuk. Hon började bli sjuk i lördags för nästan en vecka sedan. Hon gick till doktorn på söndagen och eftersom symptomen visade på malaria fick hon malariamedicin som hon började ta direkt. I onsdags var hon hos doktorn igen för att ta ett prov och då visade det sig att det inte alls var malaria utan en amöba. Jaha, att dom inte kunde ha tagit det testet på en gång tänker man då.. Men nu är det hur som helst bra med henne igen så det känns skönt att ha henne tillbaka igen. Jag vet seriöst inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft Alex här, jag tror verkligen inte jag skulle klarat av att leva här i Kongo då.

Nu är det fredag och det var i tisdags som jag började skriva på detta inlägg. Förhoppningsvis kan jag få publicerat detta idag, mitt internet har blivit väldigt dåligt på sistone så det är därför jag kanske inte hör av mig så mycket. Men tänk nu är dte bara lite mer än en månad kvar. Det känns mest bra just nu. Längtar enormt efter att få träffa er alla och längtar efter Sverige men samtidigt finns det ju mycket som jag kommer sakna här.
Jag gillar för övrigt när ni skriver små kommentarer om vad som händer där hemma i Sverige. Även om det bara är som vanligt så är det ju skönt att höra att allt är som vanligt.

Ha det bäst!

I skrivande stund sitter jag i familjen Dawidssons kök i Kimpese i Kongo-Kinshasa. Anledningen till att vi är här är för att besöka den fotbollsskola som är i princip likadan som den vi har i Brazzaville. Eftersom det just detta året bor en svensk familj som volontärer här så var det väldigt smidigt att vi kunde få bo hos dem. Jag kan säga att trots att jag varit här endast några dagar har jag hunnit uppleva allt från underbara- till panikkänslor.

 

Som jag skrev om i förra inlägget fick jag ju malaria för en vecka sedan så vi hade egentligen tänkt skjuta på resan som var planerad till i måndags men eftersom det var ganska svårt att ändra i och med transport osv. blev det en resa i måndags och jag kände mig trots allt väldigt frisk.Vi började resan i måndags morgon då vi tog en färja över floden till det andra Kongolandet. I och med att det är ett annat land så har vi varit tvungna att fixa visum som vi skulle visa upp och även vårt vaccinationskort med intyg om att vi har vaccinerat oss mot Gula Febern skulle visas. Resan över floden gick fort på cirka en kvart. Efter detta fick vi åka till kyrkans gästhem och kontor. Jag visste att Kinshasa som stad var fyra gånger större än hela Brazzaville som land men ändå blev jag helt förbluffad över hur stor staden verkligen var. Vi åkte förbi massor med lyxiga klädaffärer och flashiga matställen som man typ glömt av vad det är efter att ha levt ett antal månader i Brazzaville. Efter lite mat på kyrkans gästhem började vi vår bilfärd mot Kimpese som tog ca. fyra timmar. Det var otroligt fint landskap vi såg längs med vägen så någon tråkig bilfärd var det då inte. Väl framme i byn Kimpese som består av 70.000 invånare var det totalt annorlunda jämfört med några timmar tidigare i storstaden Kinshasa. Första intrycket var att det var lugnt, mysigt och rogivande. Det var en sådan underbar känsla. Jag är då ingen storstadstjej, det har jag insett ännu mer nu. Jag har saknat lugnet så mycket. Att inte varje dag vakna av tutande taxibilar, bussar, musik från barer och människor som skriker. Även om jag trivs med min kongofamilj så var det inte heller helt fel att byta ut den mot en härlig svensk familj. 

 

I tisdags och onsdags mådde jag ganska bra och var med ute på träningen här fast utan att hålla i träning. Däremot igår smällde det till igen. Jag kan säga er att min lilla malaria som jag hade för en vecka sedan var ingenting mot gårdagen. Jag kände mig ganska hostig och förkyld på förmiddagen och när de andra skulle ut till träningen valde jag att stanna hemma för att jag helt enkelt inte orkade. Efter en stund när jag ligger där i min säng känner jag en känsla som inte går att beskriva. Jag ska göra mitt bästa. Det var hög feber, ont i huvudet, ont i flera delar av kroppen, darrningar. Men den bästa beskrivningen är nog bara att jag helt enkelt hade panik och inte visste vart jag skulle ta vägen eller göra av mig själv. Eftersom de andra var på träning var jag helt ensam men som tur var var Mama Helen som sköter familjens hushåll hemma. Eftersom jag inte hade någon kraft till att skrika tvingade jag mig upp på mina svaga knän och tog mig ut till köket och bad henne ringa Lotta eller Mattias. Jag fick gråtandes tala i telefon med Alexandra som frågade om jag längtade hem eller var dålig eftersom jag grät så och jag svarade att nej jag var "bara dålig". Eftersom det är ett sjukhus område familjen bor på är alla deras närmsta grannar doktorer och Mama Helen sprang och hämtade en kvinnlig doktor som tvingade i mig en tablett som jag hann spy upp precis lagomn till att hela familjen + Alexandra kom hem. Panikkänslan upphörde i och med spyan men jag var helt klart fortfarande kass. Det bestämdes att jag skulle till sjukhuset för undersökning. Det är egentligen gångavstånd men eftersom jag inte hade någon kraft fick vi skumpa fram med bilen på den gropiga stigen till väg. Väl där får jag ta blodprov, malariaprov, mitt hjärta avlyssnat och en massa frågor. Efter detta en lång stunds väntan då jag suttit på en stol och gungat huvudet fram och tillbaka då det inte fanns någon stol eller brits att ligga på. Resultatet visade på en infektion som jag fick med mig pencilin emot. Den tidigare kvinnliga doktorn som hjälpt oss innan hängde med hem och såg till att jag fick i mig medicinen plus att jag fick smärtstillande sprutor i vardera skinka. 

 

Såhär dagen efter har man på något sätt glömt av hur jobbigt det egentligen var. Jag känner mig hyfsat okej med endast lite trötthet och ont i rumpan som effekter från gårdagen. Jag antar att jag inte kommer klaga lika mycket på sjukdomar och smärtor sedan när jag kommer hem i Sverige. För jag har verkligen inget att jämföra med vad gäller detta, det finns inget som jag varit med om som varit värre.

 

"What doesn't kill you makes you stronger!"

 

Klyshigt men så sant!

Ja då var den här den som vi alla väntat på, malarian eller le palu som de säger här. Men jag kan lugna er alla med att det faktiskt inte är så jättefarligt. Idag är jag mest bara trött men igår fick jag känna på lite riktig sjukdom. Jag åkte ut till Mansimou på eftermiddagen tillsammans med Alexandra och Karin, en tjej som är här för att hålla i en turnering idag som jag tråkigt nog missar. Till en början känns allt bra men sedan behöver jag springa på toaletten ett antal gånger, min mage var inte att leka med. Jag känner att jag inte orkar vara med på träningen för att jag är så hängig så jag en av ledarna fixar i ordning en liten sovplats i form av en sportbag med matchtröjoroch en massa västar. Där låg jag och halvsov genom hela träningen och kände hur jag började frysa. När träningen var slut tog jag en taxi direkt hem och gick och lade mig i sängen, orkade varken duscha eller äta. Idag på morgonen drog jag till doktorn tillsammans med min kongomamma. Där fick jag ett stick i fingret och efter en lång stunds väntan kommer han tillbaka och säger att jag ska vila i tre dagar, han har gett en lista med medicin till min mamma och avslutar med att just det, det var malaria. Jahapp, då var man Afrikadöpt på riktigt! Idag känns det dock ganska bra så jag tror nog att jag åkt på en lindrg variant vilket är skönt. Det är mest tråkigt att vi kanske måste skjuta på våran resa till Kimpese som vi skulle gjort nästa vecka. Kimpese ligger i Kinshasa och där finns det en fotbollsskola precis som här i Brazzaville där en svensk familj just nu är volontärer. Menmen vårt visa räcker ju i en månad så det kanske går att skjuta på det.

 

Nu ska jag fortsätta med att göra ingenting som jag har blivit tillsagd att göra.

Ha're gött hej!

Haha ja det är faktiskt väldigt kul. Det där med att dricka läsk är något som kongoleserna verkligen gillar, det är något som hör till vardagen helt enkelt. Vart man än går kan man hitta en liten bar eller något ställe där de säljer drickor. Jag ska skriva om förra söndagen eftersom det var en typisk kongolesisk dag och ni kanske vill veta vad som menas med det.

 

Söndag är ju en av mina två lediga dagar så jag sover ut, alltså går upp efter klockan åtta. Tar det lugnt på morgonen, går upp och gör mig lite gröt och får som vanligt kommentaren: "Ahh Stina, du gillar verkligen gröt". Tja hellre det än bauguette till frukost känner jag. När jag ätit upp börjar jag fundera på vad jag ska hitta på under dagen. Vi hade en ledarmatch jag kunde vara med på men jag kände mest för att ta det lugnt. Jag sätter mig vid datorn och chillar lite samtidigt om jag tänker lite. Jag bestämmer mig till slut för att jag ska dra mig till kyrkan där Arvid skulle vara med och sjunga i en av körerna vilket kunde vara kul att höra. Precis när jag är på väg ropar min "kongomamma" och frågar mig om jag har lust att följa med henne till kyrkan och så nämnde hon något om en fest efteråt. Mamman är med i katolska kyrkan  så jag tänker att visst det blir intressant att se hur det är. När vi väl kommer dit över en timma för sent är kyrkan helt överfull så vi får inte plats, det visade sig att det var en dopgudstjänst vilket de bara har två gånger om året och därför är det hejdlöst med människor. Istället går vi och sätter oss i en trång liten butik som precis som alla andra är överfylld med saker, där tar vi oss varsin läsk i väntan på gudstjänstens slut. Jag tänker att vi väl kommer sitta där en liten stund men etfersom gudstjänster här i Kongo aldrig är särskilt korta blev det inte bara en liten stund utan två timmar. Ja tänk er där satt vi i en liten kiosk och jag och min mamma som verkligen är en riktig afrikansk mama(med det innebär bl.a. att hon är stor) delade en liten bänk.

 

När väl gudstjänsten hade kommit till sitt slut drar vi vidare till ett hem i närheten där släktingar till familjen bor och där ska det hållas dopfest Jag kan säga att det var inget stort hem men trots det fanns det än en gång hejdlös.t med. Jag försökte mig på att räkna men det var väldigt svårt eftersom folk var överallt och ingenstans, men jag kan nog säga att det var en minst 50 människor på samma gång. Jag hamnade bland ett gäng kvinnor och barn som lagade mat så vips stod jag där och fick hjälpa till med matlagningen som bland annat bestod av kyckling, bönor, ris, maniok(vardagsmaten här, en grå/vit deg som inte smakar jättemycket) och saka-saka(en spenatliknande röra som jag har kommit till att gilla). 

 

Jag kan säga att det var många barn som drogs till mig, de sa inte mycket även om jag försökte prata med dem men de kunde inte slita blickarna. En tjej blev riktigt fast vid mig och hängde efter mig vart jag än jag och sträckte försiktigt fram handen för att få känna på mitt blanka blonda hår. När alla hade fyllt sina magar med Maniok, saka-saka och kyckling var det dags för dans för alla barnen. Det var inte direkt så att det var några föräldrar som var tvungna att dra upp deras barn på "dansgolvet" och säga åt dem att dansa utan här kom barnen från alla håll och det shakades som bara den. Jag blev väldigt imponerad av hur rytmiska, graciösa och dansanta alla, även de riktigt små barnen var, de har det verkligen i kroppen. Självklart blev det succé när även jag ställde mig upp och körde några små moves, vad jag än gör blir det ju världens grej.

 

Tillslut började jag bli så trött att mina ögon helst ville sluta sig så tack och lov sa min "Kongomamma" att det var dags att dra sig hem. Tja vad kan jag säga mer än att i Kongo blir en dag aldrig som man förväntat sig men ofta blir det till det positiva! 

 

Även om det inte blir lika bra som i verkligheten tycker jag att detta är en härlig bild. Himlen är så häftig precis innan regnet kommer och man känner verkligen att nu blir det riktigt oväder eftersom det börjar blåsa åt alla håll, det är en häftig upplevelse. Kvinnan på bilden är min "kongofarmor", en jättesöt liten gumma. Vi brukar prata på lari(det språk som min familj talar) de få fraserna jag kan. Hej! Hur mår du? Jag mår bra! Ge mig maniok! Det tycker hon är riktigt roligt!

 

Från Alexandras kalajs. Det här är en typisk kongolesisk situation. Vi sitter i salongen allihopa, Alexandras familj, syskonen i min familj och Johanna och Arvid. Mamman och pappan i Alexandras familj har hälsat alla välkomna och berättar hur glada de är över att vi alla är där för att fira deras dotter, så säger mamman plötsligt: Nu ska vi alla lyssna på när Stina sjunger en sång för Alexandra. Jaha tänkte jag, vad ska jag göra nu men då fick jag stöttning av Johanna och Arvid och vi sjöng "ja må hon leva". Mamman tyckte dock inte det räckte utan sa att nu ska ni sjunga en låt till. Vi frågade Alexandra vad hon ville höra och det blev en "Här kommer Pippi Långstrump". Det slutade med att vi alla, även kongoleserna ställde sig upp och dansade med och försökte även nynna med i melodin.

 

Så 

Sådana här lyxighter kan man unna sig ibland om man vill. Det var en söndag med lysande solsken. Jag hade egentligen planerat att bara vara hemma och tvätta, städa och slappa men när solen sken så kände jag att det vore ju inte helt fel att få bada. Så jag och Alex drog till ett riktigt fint hotell inne i stan och spenderade hela dagen där med sol, bad och pizzaätning. Underbar pizza var det, kan tänka mig att gå dit igen bara för den.

Jajjemän ni har sett rätt, det är Rackeby IK-tröjor de har på sig. Mitt gamla lag. Så härligt att få se de här killarna i dessa tröjor som jag spelade när jag var en sådär 12 bast och som även det laget jag varit tränare för haft.

 

Åh äntligen en ledig dag utan någonting planerat! Så trodde jag inte att det skulle låta för några månader sen men så är fallet. Jag är ju den som gillar att ha mycket saker omkring mig och vill helst ha min lediga tid planerad eller hitta på spontana saker men "Today I don't feel like doing anything, I just wanna lay in my bed". . Ett bevis på att jag verkligen haft mycket omkring mig det senaste. På en jobbdag hinner man inte direkt göra någonting annat, jag kommer hem någon gång vid sju-åtta och då är jag trött. Mina två lediga dagar blir snabbt uppbokade, det finns mycket man vill göra och det är många som vill hita på saker med oss vilket är väldigt kul. Det kan hända att folk som man träffar på bussen eller på gatan bara frågar om man ska hitta på något eller ses någon gång och jag behöver verkligen inte ljuga när jag säger att jag tyvärr inte har så mycket tid.

Denna helgen som var började med att Alexandra hängde med och sov över hos mig efter fredagsträningen. På lördag var det träning igen och efter detta var det min tur att dra till Alex för att sedan dra vidare till ett uteställe med Mouck "chefen" och en kompis till honom. Jag kan väl säga att vi inte var jättetaggade eftersom vi var ganska trötta men vi hade redan ställt in en annan gång så vi kände att vi inte kunde tacka nej denna gången. Stället var inte jätteolikt i Sverige förutom att det var väldigt litet, knökat med folk och det var speglar överallt som folk stod och spanade in sig själva i medans de dansade, väldigt speciellt. Det var inte direkt någon fart på dansen de dansade heller utan den dansen Rumba som de flesta dansade gick till så att man dansade två och två, körde sid-ihop-sid-ihop med fötterna, samma rörelser hela tiden. Efter ett tag blev i alla fal jag uttråkad och jag och Alexandra började köra våra egna moves istället vilket var mycket roligare. Efteråt hängde jag med Alexandra eftersom stället var nära där hon bodde. På söndagen var det dags att spela match med barnen i våra familjer, något de hade sett fram emot väldigt mycket. Jag och Alexandra var väldigt trötta men fick vara på G för deras skull. Det var så härligt att se hur engagerade de var i denna matchen. Killarna i Alex familj(eller ja en av dem är familj de andra är grannar eller kompisar) som är mellan 9-13 år snackade taktik och vilka positioner de skulle spela på på morgonen. Eftersom vi skulle spela i ett område nära mig hade jag inte bytt om utan skulle göra det hemma och killarna tittade på mig och sa: Stina ska du verkligen spela i det där? Att ha rätt kläder är viktigt. Matchen gick bra, det kom ett gäng killar från kvarteret som ville vara med och spela så det blev vi mot dem och jag tror vi vann. När sedan Alexandras familj skulle dra sig hemåt var killarna i familjen där inte riktigt nöjda, de ville spela mer.
När de dragit sig hemåt tog jag tag i min tvätthög, tog sedan en dusch och åt kvällsmat. Jag skulle även ha städat efter detta men jag var så slut att jag la mig och tittade på en film istället. Efter en stund gick strömmen och det var faktiskt riktigt mysigt, dom tur var hade jag batteri kvar på min dator så jag kunde fortsätta kolla klart filmen i mörkret tillsammans med en bit Marabou, mums!
För övrigt så fick jag igår en liten insyn i hur varmt det faktiskt är och att jag ändå har vant mig vid värmen. Igår kom Olle hit, en gammal fotbollsvolontär som ska göra sitt examensarbete här. Jag sa att du har tur som kommer hit på en ganska sval dag så att det slipper bli en sådan värmechock. Ja på flygplanet visade de att temperaturen "bara" var 31 grader sa han. Det är minsann en sval och skön dag det!!
Nu ska jag fortsätta dagen med att chilla järnet, kanske blir det också en fika, det sitter ju aldrig fel.

Här kommer lite blandade bilder som inte alls har med texten att göra..

 

Jag känner att jag inte riktigt har tid eller orkar sitta och skriva så ofta här på bloggen tyvärr men vad är inte bättre än ett par bilder? En bild säger ju mer än tusen ord som man brukar säga! Eftersom det senaste inlägget handlade en hel del om mitt jobb på fotbollsskolan får ni här lite bilder från vad jag haft för mig på min lediga tid det senaste.