Mitt liv i Kongo

I skrivande stund sitter jag i familjen Dawidssons kök i Kimpese i Kongo-Kinshasa. Anledningen till att vi är här är för att besöka den fotbollsskola som är i princip likadan som den vi har i Brazzaville. Eftersom det just detta året bor en svensk familj som volontärer här så var det väldigt smidigt att vi kunde få bo hos dem. Jag kan säga att trots att jag varit här endast några dagar har jag hunnit uppleva allt från underbara- till panikkänslor.

 

Som jag skrev om i förra inlägget fick jag ju malaria för en vecka sedan så vi hade egentligen tänkt skjuta på resan som var planerad till i måndags men eftersom det var ganska svårt att ändra i och med transport osv. blev det en resa i måndags och jag kände mig trots allt väldigt frisk.Vi började resan i måndags morgon då vi tog en färja över floden till det andra Kongolandet. I och med att det är ett annat land så har vi varit tvungna att fixa visum som vi skulle visa upp och även vårt vaccinationskort med intyg om att vi har vaccinerat oss mot Gula Febern skulle visas. Resan över floden gick fort på cirka en kvart. Efter detta fick vi åka till kyrkans gästhem och kontor. Jag visste att Kinshasa som stad var fyra gånger större än hela Brazzaville som land men ändå blev jag helt förbluffad över hur stor staden verkligen var. Vi åkte förbi massor med lyxiga klädaffärer och flashiga matställen som man typ glömt av vad det är efter att ha levt ett antal månader i Brazzaville. Efter lite mat på kyrkans gästhem började vi vår bilfärd mot Kimpese som tog ca. fyra timmar. Det var otroligt fint landskap vi såg längs med vägen så någon tråkig bilfärd var det då inte. Väl framme i byn Kimpese som består av 70.000 invånare var det totalt annorlunda jämfört med några timmar tidigare i storstaden Kinshasa. Första intrycket var att det var lugnt, mysigt och rogivande. Det var en sådan underbar känsla. Jag är då ingen storstadstjej, det har jag insett ännu mer nu. Jag har saknat lugnet så mycket. Att inte varje dag vakna av tutande taxibilar, bussar, musik från barer och människor som skriker. Även om jag trivs med min kongofamilj så var det inte heller helt fel att byta ut den mot en härlig svensk familj. 

 

I tisdags och onsdags mådde jag ganska bra och var med ute på träningen här fast utan att hålla i träning. Däremot igår smällde det till igen. Jag kan säga er att min lilla malaria som jag hade för en vecka sedan var ingenting mot gårdagen. Jag kände mig ganska hostig och förkyld på förmiddagen och när de andra skulle ut till träningen valde jag att stanna hemma för att jag helt enkelt inte orkade. Efter en stund när jag ligger där i min säng känner jag en känsla som inte går att beskriva. Jag ska göra mitt bästa. Det var hög feber, ont i huvudet, ont i flera delar av kroppen, darrningar. Men den bästa beskrivningen är nog bara att jag helt enkelt hade panik och inte visste vart jag skulle ta vägen eller göra av mig själv. Eftersom de andra var på träning var jag helt ensam men som tur var var Mama Helen som sköter familjens hushåll hemma. Eftersom jag inte hade någon kraft till att skrika tvingade jag mig upp på mina svaga knän och tog mig ut till köket och bad henne ringa Lotta eller Mattias. Jag fick gråtandes tala i telefon med Alexandra som frågade om jag längtade hem eller var dålig eftersom jag grät så och jag svarade att nej jag var "bara dålig". Eftersom det är ett sjukhus område familjen bor på är alla deras närmsta grannar doktorer och Mama Helen sprang och hämtade en kvinnlig doktor som tvingade i mig en tablett som jag hann spy upp precis lagomn till att hela familjen + Alexandra kom hem. Panikkänslan upphörde i och med spyan men jag var helt klart fortfarande kass. Det bestämdes att jag skulle till sjukhuset för undersökning. Det är egentligen gångavstånd men eftersom jag inte hade någon kraft fick vi skumpa fram med bilen på den gropiga stigen till väg. Väl där får jag ta blodprov, malariaprov, mitt hjärta avlyssnat och en massa frågor. Efter detta en lång stunds väntan då jag suttit på en stol och gungat huvudet fram och tillbaka då det inte fanns någon stol eller brits att ligga på. Resultatet visade på en infektion som jag fick med mig pencilin emot. Den tidigare kvinnliga doktorn som hjälpt oss innan hängde med hem och såg till att jag fick i mig medicinen plus att jag fick smärtstillande sprutor i vardera skinka. 

 

Såhär dagen efter har man på något sätt glömt av hur jobbigt det egentligen var. Jag känner mig hyfsat okej med endast lite trötthet och ont i rumpan som effekter från gårdagen. Jag antar att jag inte kommer klaga lika mycket på sjukdomar och smärtor sedan när jag kommer hem i Sverige. För jag har verkligen inget att jämföra med vad gäller detta, det finns inget som jag varit med om som varit värre.

 

"What doesn't kill you makes you stronger!"

 

Klyshigt men så sant!

Ja då var den här den som vi alla väntat på, malarian eller le palu som de säger här. Men jag kan lugna er alla med att det faktiskt inte är så jättefarligt. Idag är jag mest bara trött men igår fick jag känna på lite riktig sjukdom. Jag åkte ut till Mansimou på eftermiddagen tillsammans med Alexandra och Karin, en tjej som är här för att hålla i en turnering idag som jag tråkigt nog missar. Till en början känns allt bra men sedan behöver jag springa på toaletten ett antal gånger, min mage var inte att leka med. Jag känner att jag inte orkar vara med på träningen för att jag är så hängig så jag en av ledarna fixar i ordning en liten sovplats i form av en sportbag med matchtröjoroch en massa västar. Där låg jag och halvsov genom hela träningen och kände hur jag började frysa. När träningen var slut tog jag en taxi direkt hem och gick och lade mig i sängen, orkade varken duscha eller äta. Idag på morgonen drog jag till doktorn tillsammans med min kongomamma. Där fick jag ett stick i fingret och efter en lång stunds väntan kommer han tillbaka och säger att jag ska vila i tre dagar, han har gett en lista med medicin till min mamma och avslutar med att just det, det var malaria. Jahapp, då var man Afrikadöpt på riktigt! Idag känns det dock ganska bra så jag tror nog att jag åkt på en lindrg variant vilket är skönt. Det är mest tråkigt att vi kanske måste skjuta på våran resa till Kimpese som vi skulle gjort nästa vecka. Kimpese ligger i Kinshasa och där finns det en fotbollsskola precis som här i Brazzaville där en svensk familj just nu är volontärer. Menmen vårt visa räcker ju i en månad så det kanske går att skjuta på det.

 

Nu ska jag fortsätta med att göra ingenting som jag har blivit tillsagd att göra.

Ha're gött hej!

Haha ja det är faktiskt väldigt kul. Det där med att dricka läsk är något som kongoleserna verkligen gillar, det är något som hör till vardagen helt enkelt. Vart man än går kan man hitta en liten bar eller något ställe där de säljer drickor. Jag ska skriva om förra söndagen eftersom det var en typisk kongolesisk dag och ni kanske vill veta vad som menas med det.

 

Söndag är ju en av mina två lediga dagar så jag sover ut, alltså går upp efter klockan åtta. Tar det lugnt på morgonen, går upp och gör mig lite gröt och får som vanligt kommentaren: "Ahh Stina, du gillar verkligen gröt". Tja hellre det än bauguette till frukost känner jag. När jag ätit upp börjar jag fundera på vad jag ska hitta på under dagen. Vi hade en ledarmatch jag kunde vara med på men jag kände mest för att ta det lugnt. Jag sätter mig vid datorn och chillar lite samtidigt om jag tänker lite. Jag bestämmer mig till slut för att jag ska dra mig till kyrkan där Arvid skulle vara med och sjunga i en av körerna vilket kunde vara kul att höra. Precis när jag är på väg ropar min "kongomamma" och frågar mig om jag har lust att följa med henne till kyrkan och så nämnde hon något om en fest efteråt. Mamman är med i katolska kyrkan  så jag tänker att visst det blir intressant att se hur det är. När vi väl kommer dit över en timma för sent är kyrkan helt överfull så vi får inte plats, det visade sig att det var en dopgudstjänst vilket de bara har två gånger om året och därför är det hejdlöst med människor. Istället går vi och sätter oss i en trång liten butik som precis som alla andra är överfylld med saker, där tar vi oss varsin läsk i väntan på gudstjänstens slut. Jag tänker att vi väl kommer sitta där en liten stund men etfersom gudstjänster här i Kongo aldrig är särskilt korta blev det inte bara en liten stund utan två timmar. Ja tänk er där satt vi i en liten kiosk och jag och min mamma som verkligen är en riktig afrikansk mama(med det innebär bl.a. att hon är stor) delade en liten bänk.

 

När väl gudstjänsten hade kommit till sitt slut drar vi vidare till ett hem i närheten där släktingar till familjen bor och där ska det hållas dopfest Jag kan säga att det var inget stort hem men trots det fanns det än en gång hejdlös.t med. Jag försökte mig på att räkna men det var väldigt svårt eftersom folk var överallt och ingenstans, men jag kan nog säga att det var en minst 50 människor på samma gång. Jag hamnade bland ett gäng kvinnor och barn som lagade mat så vips stod jag där och fick hjälpa till med matlagningen som bland annat bestod av kyckling, bönor, ris, maniok(vardagsmaten här, en grå/vit deg som inte smakar jättemycket) och saka-saka(en spenatliknande röra som jag har kommit till att gilla). 

 

Jag kan säga att det var många barn som drogs till mig, de sa inte mycket även om jag försökte prata med dem men de kunde inte slita blickarna. En tjej blev riktigt fast vid mig och hängde efter mig vart jag än jag och sträckte försiktigt fram handen för att få känna på mitt blanka blonda hår. När alla hade fyllt sina magar med Maniok, saka-saka och kyckling var det dags för dans för alla barnen. Det var inte direkt så att det var några föräldrar som var tvungna att dra upp deras barn på "dansgolvet" och säga åt dem att dansa utan här kom barnen från alla håll och det shakades som bara den. Jag blev väldigt imponerad av hur rytmiska, graciösa och dansanta alla, även de riktigt små barnen var, de har det verkligen i kroppen. Självklart blev det succé när även jag ställde mig upp och körde några små moves, vad jag än gör blir det ju världens grej.

 

Tillslut började jag bli så trött att mina ögon helst ville sluta sig så tack och lov sa min "Kongomamma" att det var dags att dra sig hem. Tja vad kan jag säga mer än att i Kongo blir en dag aldrig som man förväntat sig men ofta blir det till det positiva! 

 

Även om det inte blir lika bra som i verkligheten tycker jag att detta är en härlig bild. Himlen är så häftig precis innan regnet kommer och man känner verkligen att nu blir det riktigt oväder eftersom det börjar blåsa åt alla håll, det är en häftig upplevelse. Kvinnan på bilden är min "kongofarmor", en jättesöt liten gumma. Vi brukar prata på lari(det språk som min familj talar) de få fraserna jag kan. Hej! Hur mår du? Jag mår bra! Ge mig maniok! Det tycker hon är riktigt roligt!