Då har nedräkningen lite smått börjat. Det är nu mindre än en månad kvar tills jag åter igen är hemma i Sverige. Just nu känns det mest bra, jag har ju hela tiden varit inställd på att vara här en viss tid och skulle varken vilja vara här längre eller kortare. Det jag ser fram emot mest är ju såklart att få träffa alla men också att få komma till Sverige, det land och den kultur som jag är van vid att leva i. Att få smälta in och vara som alla andra ska bli väldigt skönt. Men ju längre tiden går här i Kongo så inser man ju också mer allt som jag kommer sakna, det finns så mycket som jag gillar och uppskattar med Kongo som är helt annorlunda från Sverige. Det är lite konstigt och läskigt att mitt liv och min vardag kommer ändras så fort från en dag till en annan. Många sådana tankar kom upp i mitt huvud när vi igår var på flygplatsen och sa hejdå till Johanna. Det har ju varit påsk här precis som hemma i Sverige förutom att vi inte hade några påskkärringar, ingen påskhare, påskägg eller påskmust. Däremot fick vi verkligen vara med och fira att Jesus dog och uppstod för oss och det kan jag gärna skippa några påskägg för. På påskdagen var jag tillsammans med Alexandra och hennes familj i deras kyrka som ligger i en stadsdel som heter Poto-Poto. Eftersom vi kom lite senare än dem och det redan var ganska fullt då blev vi framdragna att sitta på platserna längst fram, de såkallade hedersplatserna. Eftersom gudstjänsten var på lingala fick vi en tolk placerad mellan oss som skulle översätta till franska. Det var ju väldigt snällt av dem men jag var nästan tvungen att koncentrera sig mer eftersom jag knappt hörde vad han sa. Kongolesiska pastorer har ju en förmåga att verkligen skrika när de predikar så det kan bli en del oljud. Efter fem långa timmar av gudstjänst i 30-gradig värme med en hel del sång av olika körer, teater och pastorer som skriker på lingala så att svetten rinner var gudstjänsten äntligen slut. Jag kan säga att det var tur att jag hade laddat upp med lite kex innan, annars hade jag deckat totalt. De senaste dagarna har vi även varit och besökt en ö, en riktig paradisö med vit sandstrand, så underbart. Jag har börjat lära mig mer lari(det språket som de pratar i min familj) och även kunnat använda det när jag åker buss vilket var kul. Vi har varit också varit och badat i en pool och vi har bakat pannkakor över öppen eld på kvällen i afrikanskt mörker. Jo det händer ändå en hel del goa grejer i mitt liv måste jag säga. Kram på er!