Mitt liv i Kongo

Än en gång sitter jag och skriver medan regner öser ner utanför mitt fönster. Jag hann precis gå ut till närmsta lilla butiken runt hörnet för att köpa Quaker(havregryn) innan det började ösa ner. Jag hade ett paraply med mig som tur var eftersom det hade börjat dugga lite redan när jag gick. Jag var tvungen att skratta lite åt mig själv när jag gick där med paraplyt i ena handen och Quaker-burken i andra. Familjen här tycker att jag är väldigt rolig som nästan varje dag äter havregrynsgröt till frukost, nästan lika rolig som jag tycker de är när de äter maniok och fisk med lite pili-pili(den där starka röran som man bränner sig på tungan av) till frukost. Ja Quaker i ur och står, det passar då mig bättre.

Jag måste faktiskt beundra mig själv lite, om man nu får göra det som svensk och allt. Igår var det ju träning såklart. Vanligtvis tränar jag med 12-13-årsklassen på torsdagar tillsammans med Zico men igår var han sjuk vilket innebär att jag fick hålla i träningen själv. Det var inte första gången jag höll i en träningen själv, det har hänt ett antal gånger men den här gången var även alla 9-11-åringar där även fast det inte skulle ha träning. Till en början var det inte så många så jag tänkte att okej de får vara med de också men sen droppade det in allt fler och fler och ja vid slutet av träningen var vi närmare 40 stycken. Jag kan säga att vid en sådan träning får man liksom lägga undan alla tankar om att kunna ha en bra, strukturerad och innehållsrik träning. Att vara ensam ledare för 40 svenska barn är inte det lättaste och jag kan säga att 40 kongolesiska barn är många gånger svårare. Att bara få alla barn samlade i en grupp det tar sin tid, om det ens går. Jag försökte mig på en väldigt enkel passningsövning men det var ingen idé, tillslut så kände jag bara att nej, det får bli spel hela träningen. Vi körde 9-manna och något som var väldigt kul var att innan jag blåste igång matchen kollade jag noga så att det var 9 spelare i båda lagen men redan efter någon minut av matchen var det helt plötsligt 14 spelare i det ena laget. Hur det gick till har jag inte en aning om. När alla matcherna var slut och jag hade blåst riktigt starkt i visselpipan och skrikit med hög röst att: "NU ÄR MATCHEN SLUUUT! " då tog det ytterligare några minuter innan matchen verkligen var slut eftersom alla ville fortsätta spela och inte ville ge ifrån sig bollen men tillslut kom en redig liten kille fram till mig och lämnade över bollen.

Jag kunde ju ha fått panik eller känt att den här träningen var hur jobbig som helst men faktum var att det tyckte jag inte. Även om det flera gånger var fullständigt kaos så tyckte jag aldrig att det var jättejobbigt. Jag har på något sätt lärt mig att finna mig i situatoner som dessa och göra det bästa av dem vilket känns bra. Sen så brukar jag tänka att det är ju faktiskt inte mig det är mest synd om, det är ju faktiskt inte lätt för 40 barn att bara ha en ledare heller, det är ju inte särskilt rättvist.

Nu är det början på en ny helg, min tredje sista här i Kongo. Det är ju som en långsemester kan man tänka och det är ju inte alls särskilt mycket. Det blir en helg med full rulle. Eftersom det börjar närma sig vår hemresa nu är det mycket som vi vill hinna med och personer vi måste hinna träffa. Imorgon lördag har vi möte med "styrelsen" och innan dess kanske vi ska "ta en läsk" med en av gymnastikledarna, Armel, efter mötet drar jag ut mot Mansimou för träning. På söndag ska jag och Alexandra träffa Benit, supergo kille i mitt 12-13-årslag och på eftermiddagen ska vi dra till en pool med syskonen i hennes familj. Det är så planerna ser ut just nu men troligtvis blir det inte exakt så eftersom det aldrig riktigt blir som man tänkt sig i Kongo. Det kan bli regn, man får ett oväntat besök eller att någon har dött och man måste på en likvaka. Ja allt kan hända.