Mitt liv i Kongo

Det går allt längre tid mellan inläggen nu, inte bra. Det beror på att jag verkligen har mycket att göra, både på jobbet och på min lediga tid vilket jag i och för sig uppskattar, hellre lite för mycket att göra än lite för lite. På jobbet är det ungefär som vanligt. Som jag nämt innan håller vi till på kontoret på förmiddagarna, kalkylerar ledarnas transportpengar som sedan ska delas ut, vilket är ett projekt i sig, hålla ordning på saker i magasinet som ska delas ut eller till försäljning, planera träning, en hel del möten osv. Varje eftermiddag är det ju träning, tre dagar i veckan har vi dessutom sociala aktiviteter innan träningen då vi har dragit igång lite engelska, annars kör vi för det mesta lekar. Jag är ju på två olika platser, på ett ställe tre gånger i veckan och på det andra två. På båda ställena har jag hand om 9-12 årslaget, samma åldersklass men två helt olika lag. På det ena stället Mfilou som är det största och också fotbollsskolans center är det riktigt många barn, det är oftast över 20 på varje träning och ibland kan det hända att jag är ensam ledare, inte helt lätt. Dessa killarna är väldigt goa, jag gillar dem, särskilt nu när jag börjat lära känna dem mer men de är inte direkt som små tysta lydiga änglar utan det händer ju varje träning t.ex. att några råkar ihop sig och att jag får gå och nästan lyfta bort dem från varandra. Det krävs mycket för att få dem att lyssna och jag trodde faktiskt inte att jag kunde få en svårare grupp innan jag hade haft tjejerna..

 

Jag och Alex har sagt ändå sedan vi kom hit att vi ville träna ett tjejlag men de mesta tjejerna på Gothia håller på med gymnastik eller volleyboll så det har inte funnits så många som varit intresserade av fotbollen. Vi har sagt flera gånger att nu ska vi ha tjejträning men så har det inte dykit upp några tjejer. Så i måndags sa vi till tre tjejer som har varit med och tränat med killarna att imorgon ska vi ha träning bara med tjejerna. Jag trodde ju inte att det skulle dyka upp mer än tre tjejer men när jag kommer till träningen och går in i vår klubblokal är hela salen full av tjejer, jag räknade lite snabbt och det visade sig vara runt 50. Mouck som är huvudansvarig på fotbollsskolan hade tydligen pratat med alla gymnastiktjejer och även några andra och sagt till dem att komma. Det var verkligen kul med så många tjejer, verkligen inte vad jag räknat med men också inte lätt alls. Jag kan säga er att de här tjejerna är då inte blyga av sig på något sätt, de kan skrika, åt varandra och åt mig, kommendera vad andra ska göra, säga precis vad de tycker, tja de visar inte mycket respekt och det var 5o av dem. Inte precis en ledares dröm men jag ska inte ge upp för det. Jag tror inte att det kommer komma riktigt lika många nästa träning eftersom en del sa att de skulle fortsätta med gymnastiken. När man vet vad man har att förvänta sig är det enklara att planera.

 

Sen har jag ju mitt lag på Mansimou där jag är två gånger i veckan, också 9-12-åringar och det är tur att dem finns. Det är så himla skönt att komma dit för det är sådan skillnad mot Mfilou. Mycket beror nog på omgivningen, på Mfilou ligger det en stor skola nära fotbollsplanen och det är många barn som är där hela tiden så det kan lätt bli lite rörigt men Mansimou är mer lugnt, det är inte på landet men nästan, det skulle kunna vara det. Barnen jag tränar där är så snälla, det är flera stycken småttingar på 9-10 år som bara är hur söta som helst. Särskilt när de kommer där i sina svenska likadana matchställ och när de ser att jag kollar på dem börjar de springa runt och göra volter och allt möjligt för att fortsätta få min uppmärksamhet, så goa!

 

Jahapp, det är så här mitt liv ser ut just nu. Som ni har förstått så är det verkligen inte alltid helt lätt, det är en utmaning men på det stora hela måste jag säga att jag gillar't!