Mitt liv i Kongo

7 månader med fotboll, värme, maniok och folk som ropar mundele!

Strömlöshet och morgonvärme

Kategori: Allmänt

Här sitter jag på mitt rum och skriver. Det är mörkt, vi har haft strömavbrott nu i en vecka, inget rinnande vatten har vi heller. Det går ju oftast ganska bra, så länge jag inte glömt ställa ut min solcellslampa i solen eller tagit med batteriladdare och mobilladdare till kontoret men det finns ju alltid fotogenlampor och stearinljus i alla fall. Det där med vattnet kan vara lite jobbigare. Fast ibland kan jag skämmas lite över att jag tycker det är så jobbigt. Jag är nog en av få i Brazzaville som har rinnande vatten i hemmet, de allra flesta har det inte och får varje dag gå och hämta vatten i stora dunkar från olika kranar eller pumpar. Jag har ju ändå vatten som jag kan duscha måed bara att jag får ta en skopa och hälla över mig istället för att bara ta kranen och spola. Men ska man leva här så får man lära sig att inte hela tiden ha skuldkänslor så fort man inser hur mycket bättre vi har det i Sverige än många här, det skulle bli väldigt ofta i så fall. Idag t.ex. när jag och Alexandra skulle gå till bussen efter träningen följde några spelare från fotbollsskolan oss. Då sa en kille att han var hungrig och berättade att han inte skulle få något att äta när han kom hem. Jag frågade om han hade ätit något under dagen men det visade sig att det hade han inte. Ändå verkade han vara minst lika pigg som mig och han klagade då inte utan berättade att han var hungrig. Det är så svårt att tänka sig att de kan hända att folk går en hel dag utan att äta medan vi tycker att vi har ätit för lite när vi "bara" ätit tre gånger. Det blev hur som helst några bengier(lite som munkar fast runda som bollar).


Annars tänkte jag skriva om något som jag verkligen kommer sakna så hemskt mycket med Kongo. Det är morgnarna och kvällarna. Det beror nog allra mest på att värmen är så skön då, alldeles LAGOM. Igår söndag så vaknade jag väldigt tidigt som vanligt, innan kl. 6, låg kvar i sängen ett tag men eftersom jag kände mig ganska pigg och utvilad så bestämde jag mig för att gå ut och springa. Det har hänt ytterst få gånger att jag varit ute och sprungit här i Brazzaville eftersom jag oftast väljer att sova ut på morgnarna och på kvällarna är jag ofta trött efter träningen plus att det är för mörkt ute. Det var dock ett väldigt bra val att gå ut och springa, en bättre start på dagen kunde jag inte ha fått. Så himla härligt att vara ute innan solen hunnit stiga särskilt mycket på himmelen och få vara med när staden vaknar till liv. Även om staden kanske varit igång en eller två timmar redan när jag kom ut vid 7 så kunde man ändå känna den där morgonkänslan, jag tycker det känns som att folk är lite lugnare, kanske för att de inte riktigt vaknat till än utan fortfarande är lite trötta. Jag sprang en del längs med floden och kunde därför blicka ut över den stora staden Kinshasa, så mäktigt och det känns verkligen som det är så nära, vilket det ju också är.


Ikväll när jag stod och väntade på att ta sista bussen hem kom ena brorsan i familjen plus en kompis förbi och de visade sig att de skulle gå sista biten hem så jag hängde på dem. Det tar kanske lite drygt en halvtimma så det var en lite lagom kvällspromenad. Så härligt, kvällsvärmen är så skön, det är då man verkligen kan njuta av värmen. Mitt på dagen när solen står som högst på himlen och man står och väntar på bussen är det inte alltid så skönt med värmen alltså men kvällarna jag säger bara Mm, vad jag kommer sakna det!

 

OBS! Bör tilläggas är att någon timma efter att jag skrivit detta inlägg i måndags kväll kom strömmen tillbaka. Jag hör ett litet klick och en lampa tänds varefter systern i familj rusar in i mitt rum med ett stort leende på läpparna och säger: Stina, har du sett, strömmen är tillbaka!!! 

Det går inte riktigt att beskriva vilken lycka det faktiskt är när man varit helt utan ström i en vecka och den helt plötsligt kommer tillbaka, det var minst sagt härligt!

Får jag säga att jag är bra?

Kategori: Allmänt

Än en gång sitter jag och skriver medan regner öser ner utanför mitt fönster. Jag hann precis gå ut till närmsta lilla butiken runt hörnet för att köpa Quaker(havregryn) innan det började ösa ner. Jag hade ett paraply med mig som tur var eftersom det hade börjat dugga lite redan när jag gick. Jag var tvungen att skratta lite åt mig själv när jag gick där med paraplyt i ena handen och Quaker-burken i andra. Familjen här tycker att jag är väldigt rolig som nästan varje dag äter havregrynsgröt till frukost, nästan lika rolig som jag tycker de är när de äter maniok och fisk med lite pili-pili(den där starka röran som man bränner sig på tungan av) till frukost. Ja Quaker i ur och står, det passar då mig bättre.


Jag måste faktiskt beundra mig själv lite, om man nu får göra det som svensk och allt. Igår var det ju träning såklart. Vanligtvis tränar jag med 12-13-årsklassen på torsdagar tillsammans med Zico men igår var han sjuk vilket innebär att jag fick hålla i träningen själv. Det var inte första gången jag höll i en träningen själv, det har hänt ett antal gånger men den här gången var även alla 9-11-åringar där även fast det inte skulle ha träning. Till en början var det inte så många så jag tänkte att okej de får vara med de också men sen droppade det in allt fler och fler och ja vid slutet av träningen var vi närmare 40 stycken. Jag kan säga att vid en sådan träning får man liksom lägga undan alla tankar om att kunna ha en bra, strukturerad och innehållsrik träning. Att vara ensam ledare för 40 svenska barn är inte det lättaste och jag kan säga att 40 kongolesiska barn är många gånger svårare. Att bara få alla barn samlade i en grupp det tar sin tid, om det ens går. Jag försökte mig på en väldigt enkel passningsövning men det var ingen idé, tillslut så kände jag bara att nej, det får bli spel hela träningen. Vi körde 9-manna och något som var väldigt kul var att innan jag blåste igång matchen kollade jag noga så att det var 9 spelare i båda lagen men redan efter någon minut av matchen var det helt plötsligt 14 spelare i det ena laget. Hur det gick till har jag inte en aning om. När alla matcherna var slut och jag hade blåst riktigt starkt i visselpipan och skrikit med hög röst att: "NU ÄR MATCHEN SLUUUT! " då tog det ytterligare några minuter innan matchen verkligen var slut eftersom alla ville fortsätta spela och inte ville ge ifrån sig bollen men tillslut kom en redig liten kille fram till mig och lämnade över bollen.


Jag kunde ju ha fått panik eller känt att den här träningen var hur jobbig som helst men faktum var att det tyckte jag inte. Även om det flera gånger var fullständigt kaos så tyckte jag aldrig att det var jättejobbigt. Jag har på något sätt lärt mig att finna mig i situatoner som dessa och göra det bästa av dem vilket känns bra. Sen så brukar jag tänka att det är ju faktiskt inte mig det är mest synd om, det är ju faktiskt inte lätt för 40 barn att bara ha en ledare heller, det är ju inte särskilt rättvist.


Nu är det början på en ny helg, min tredje sista här i Kongo. Det är ju som en långsemester kan man tänka och det är ju inte alls särskilt mycket. Det blir en helg med full rulle. Eftersom det börjar närma sig vår hemresa nu är det mycket som vi vill hinna med och personer vi måste hinna träffa. Imorgon lördag har vi möte med "styrelsen" och innan dess kanske vi ska "ta en läsk" med en av gymnastikledarna, Armel, efter mötet drar jag ut mot Mansimou för träning. På söndag ska jag och Alexandra träffa Benit, supergo kille i mitt 12-13-årslag och på eftermiddagen ska vi dra till en pool med syskonen i hennes familj. Det är så planerna ser ut just nu men troligtvis blir det inte exakt så eftersom det aldrig riktigt blir som man tänkt sig i Kongo. Det kan bli regn, man får ett oväntat besök eller att någon har dött och man måste på en likvaka. Ja allt kan hända.

Slutspurten

Kategori: Allmänt

Då har nedräkningen lite smått börjat. Det är nu mindre än en månad kvar tills jag åter igen är hemma i Sverige. Just nu känns det mest bra, jag har ju hela tiden varit inställd på att vara här en viss tid och skulle varken vilja vara här längre eller kortare. Det jag ser fram emot mest är ju såklart att få träffa alla men också att få komma till Sverige, det land och den kultur som jag är van vid att leva i. Att få smälta in och vara som alla andra ska bli väldigt skönt. Men ju längre tiden går här i Kongo så inser man ju också mer allt som jag kommer sakna, det finns så mycket som jag gillar och uppskattar med Kongo som är helt annorlunda från Sverige. Det är lite konstigt och läskigt att mitt liv och min vardag kommer ändras så fort från en dag till en annan. Många sådana tankar kom upp i mitt huvud när vi igår var på flygplatsen och sa hejdå till Johanna. Det har ju varit påsk här precis som hemma i Sverige förutom att vi inte hade några påskkärringar, ingen påskhare, påskägg eller påskmust. Däremot fick vi verkligen vara med och fira att Jesus dog och uppstod för oss och det kan jag gärna skippa några påskägg för. På påskdagen var jag tillsammans med Alexandra och hennes familj i deras kyrka som ligger i en stadsdel som heter Poto-Poto. Eftersom vi kom lite senare än dem och det redan var ganska fullt då blev vi framdragna att sitta på platserna längst fram, de såkallade hedersplatserna. Eftersom gudstjänsten var på lingala fick vi en tolk placerad mellan oss som skulle översätta till franska. Det var ju väldigt snällt av dem men jag var nästan tvungen att koncentrera sig mer eftersom jag knappt hörde vad han sa. Kongolesiska pastorer har ju en förmåga att verkligen skrika när de predikar så det kan bli en del oljud. Efter fem långa timmar av gudstjänst i 30-gradig värme med en hel del sång av olika körer, teater och pastorer som skriker på lingala så att svetten rinner var gudstjänsten äntligen slut. Jag kan säga att det var tur att jag hade laddat upp med lite kex innan, annars hade jag deckat totalt. De senaste dagarna har vi även varit och besökt en ö, en riktig paradisö med vit sandstrand, så underbart. Jag har börjat lära mig mer lari(det språket som de pratar i min familj) och även kunnat använda det när jag åker buss vilket var kul. Vi har varit också varit och badat i en pool och vi har bakat pannkakor över öppen eld på kvällen i afrikanskt mörker. Jo det händer ändå en hel del goa grejer i mitt liv måste jag säga. Kram på er!