Jag upptäckte en liten kul grej ganska snabbt efter att vi kom hit. Bland alla de vanliga vita kaffekopparna var det en blå som stack ut lite extra. Jag kände genast att det var något bekant med den där koppen och ni vet ju alla som kommer från "Lisch" hur det är, vi kan ju bara inte låta bli att lyfta på koppen och tro det eller ej men det var Rörstrand. Kanske inte världens häftigaste sak, det är väl någon gammal missionär som lämnat den här men jag gillar't.
För er som undrar hur varmt det är kan jag säga att, det är varmt. Just nu har vi inte jättemycket planerat så det hade varit perfekt att ta en springtur men det får vi spara till morgnar och kvällar, det går liksom inte såhär mitt på dan.
Nu var det ett tag sedan jag skrev så det är väl dags för en uppdatering!
I tisdags flyttade vi in i familjerna som vi ska bo hos under resten av tiden här. Jag bor i familjen Loumouamou som bor i Bacongo. Huset jag bor i är riktigt fint, det är något kinesiskt företag som köpte upp dom här tomterna för några år sedan och byggde nya hus här. Det roliga är att alla husen ser exakt likadana ut men jag har har ett bra riktmärke att gå efter för att hitta rätt hus. De har nämligen ett träd med rosa blommor utanför huset så om jag åker taxi hem säger jag alltid till chuffören att stanna när jag ser det trädet. Jag har ett eget rum med egen toalett och dusch så det är riktigt lyxigt(bättre än hemma ju).Så till familjen. Det är 6 stycken som bor här inklusive mig, Mama Pierede, Papa Loumouamou, Jaures, Arlon(tror det stavas så) och Ariane, däremot tror jag inte att Arlon egentligen tillhör familjen men här i Kongo är det ju inte så exakt vilka som är familj och inte, man kallar ju alla för bror och syster och mama och pappa, i alla fall känns det så. Jaures och Arlon är båda 17 år och Ariane tror jag är 16, som ni märker har jag inte jättebra koll men det känns som att ålder också är en sådan sak som inte är lika viktig här. Sedan är det ofta släktingar här och de har några som jobbar i hushållet så det är alltid en hel del folk, nu börjar jag känna igen de flesta men det är omöjligt att komma ihåg alla namn. Hur som helst är det en väldigt go familj jag kommit till så det ska nog bli bra tror jag. Det tar dock lite tid att komma in i alla nya vanor, t.ex. det här med maten. Jag är ju en person som gillar rutiner såsom fasta måltider, det har dom dock inte här så det är väldigt svårt att säga när det blir mat, alla äter också på olika tider så jag vet inte om jag ska äta när dom säger till mig eller bara gå och ta mat, men det är väl sånt som jag lär mig om ett litet tag.
Igår kände jag och Alexandra för att baka, eftersom dom inte har någon fungerande ugn så fick det bli chokladbollar. Chokladbollsbakning tillsammans med ABBA-musik fick oss att känna oss som hemma så det var härligt och chokladbollarna var väldigt uppskattade så det får väl göras om någon dag.
Alexandra bor vägg i vägg med en försökola så jag fick hänga med och hälsa på dom små sötingarna, här är de minsta barnen på tre år.
Såhär kan det se ut inne i en tygaffär i Brazzaville.
Sedärja tre bilder på raken det är ju helt fantastiskt, jag har ganska bra internet här hemma ändå, gött! Till er hemma i Sverige som klagade på att det kom snö för några dar sen, tänk på mig som inte kommer få se snö på väldigt länge!
I lördags tog Maria med mig och Alexandra för att visa hur det går till på en riktig kongolesisk marknad. Precis som torghandeln i Lisch på lördagarna, eller vänta lite, riktigt så var det inte. För det första så är kongoleserna experter på att få in hur mycket saker som helst på en liten yta, alltså det var saker och ting överallt. Vad fanns det då för saker kanske du undrar. Ja vad fanns det inte säger jag då. Några dalahästar såg jag nog inte någonstans, nej men annars fanns det allt och lite till. Jag skulle kunna gå omkring på en sådan marknad och kolla hur länge som helst, sånt gillar jag, fast det är ju rätt mycket som är billig skit som vi säger. Vi gick och kollade en hel del på tyger och det känns som att så många olika färger och mönster har jag inte sett i hela mitt liv, men så har jag ju bott i Sverige där svartvitt alltid funkar. Det blev faktiskt ett inköp i tygstånden för min del, fast inte något sådär superafrikanskt utan ett rosa/grönt blommigt som jag tänkt sy upp till en klänning. Jag köpte även en pengapung eftersom jag inte alltid vill kånka runt på plånkan med alla kort och så blev det ett nagellack eftersom man alltid går i öppna skor här och då kan ju inte tånaglarna se ut som "hejkomochhjälpmig".
På eftermiddagen unnade jag och Alexandra oss ett poolbesök vilket var väldigt härligt, något vi längtat efter ändå sedan vi kom hit. Så det var ett bra lördagsnöje. En riktigt bra grej är också att vi hittat en affär liknande en stor ica-affär där man verkligen kan hitta allt. Jag blev riktitgt glad när jag kom dit för det kändes verkligen som hemma, vi hittade till och med Wasa knäckebröd som jag var tvungen att köpa. Ni kan ju räkna med att det kommer att bli fler besök dit.
I skrivande stund sitter vi på ett café som heter La Mandarin och göttar oss med deras ljuvliga glass. Ja inte för att göra er avundsjuka eller så men jag måste erkänna att vi har det väldigt glassigt just nu, hehe!
Har fått lite önskemål om att skriva mer så jag ska väl försöka mig på detta. Hur ser en vanlig dag ut här undrade mamma. Ja än så länge kan jag väl inte direkt säga att det finns några vanliga dagar här eftersom vi inte riktigt kommit in i några rutiner än. Men förmiddagarna brukar innehålla något slags möte eller franskalektion som vi har tre gånger i veckan och eftermiddagarna brukar innehålla besök på olika ställen. Det har blivit en hel del bussåkande som jag skrivit lite om innan vilket är en kurs i sig att lära sig. Eftersom systemet inte är lika logiskt som i Sverige med skyltar på busshållsplatser och bussar gäller det att lära sig vart man går på bussen vilken buss man ska ta och vart man ska gå av.
Igår skulle jag och Alexandra ta en taxi hem till Maria som jobbar här med ekonomin på ASUdh och vi visste inte var hon bodde utan hade bara adressen på en lapp så vi fick lita på att taxichauffören tog oss till rätt ställe. Det visade sig dock att han inte riktigt hade koll på vägen eftersom han fick fråga sig fram. När vi gick ur taxin trodde vi att vi hade kommit rätt men tydligen inte, vi visste i alla fall att vi var ganska nära så vi bestämde oss för att gå sista biten och försöka fråga oss fram. Det roliga här i Kongo är att folk är väldigt villiga att hjälpa till men kan de inte vägen hittar de hellre på en väg än att säga att de inte kan. Så vi gick lite kringelikrokar innan vi bestämde oss för att ta en ny taxi och då behövde vi inte åka särskilt länge innan vi kom fram så vi var ju inte långt ifrån i alla fall. Så kan det vara när man är ny i en stor stad men om några månader ska vi förhoppningsvis kunna ta raka vägen.
Annars har vi träffat en hel del svenskar den här veckan som är här på besök. Bland annat Dan som har bott här många år under sin uppväxt som missionärsbarn och Linda som var fotbollsvolontär här för åtta år sedan. Igår var även en kille som jobbar på svenska ambassaden i Kinshasa här och åt middag med oss svenskar som är på plats så det var trevligt. Man får ju direkt någon slags connection när man befinner sig mitt i Afrika och får träffa andra svenskar, även om man är väldigt olika personer har man mycket mer gemeensamt än med kongoleser.
Just det många frågar vad vi äter och det har varit mycket fisk, kyckling, köttgryor med ris, pommes frites, couscous. Jag har smakat litegrann på foufou och maniok som är typiska kongolesiska basprodukter. Både foufou och maniok ser ganska lika ut, lite gråaktiga degiga, ungefär som trolldeg, så jag får väl säga att utseendet inte ser jättetilltalande ut men det gick att äta. Jag föredrog foufoun framför manikoen men jag har hört att det är sådant man måste lära sig att gilla.
På tal om väder som vi pratar om mycket i Sverige så märks det att vi är på väg in i en regnperiod, det har regnat hela natten och morgonen. Klockan 7 imorse var jag och Alexandra för första gången ute och sprang och duggregnet som kom då var perfekt springväder, riktigt härligt!
Ska se om datorn orkar ladda upp lite bilder i ett senare inlägg,
Nu har det gått nästan en vecka sedan vi kom hit. Det har varit en ganska lugn vecka vilket är skönt eftersom det varit många nya intryck men även lite segt ibland då vi varit mycket inne på rummet på ASUdh. När man kommer till ett nytt land där man inte känner någon eller inte kan språket särskilt bra är det lite svårt att veta vad man ska hitta på men vi har haft det bra ändå och fått se en hel del saker. Senare idag ska vi till Tomas Ankara, en av fotbollsanläggningarna så efter det har vi varit runt på alla tre anläggningarna. När vi var och besökte Mfilo som är den största anläggningen spelade vi lite fotboll tillsammans med några barn där och då helt plötsligt kommer några småttingar och börjar ropa: Chinoise, chinoise! Dom trodde alltså att vi var kineser vilket var lite kul men inte helt konstigt eftersom det finns en hel del kineser här i Brazzaville. I lördags var vi och kollade på en fotbollsmatch där lag från högsta divisionen här i Kongo spelade, kul att få kolla på lite fotboll. Igår var det söndag vilket innebar vårt första kyrkobesök, gudstjänsten vi var på var inte helt olik våra i Sverige så vi har blivit lovade att nästa söndag ska vi få gå på en typisk kongolesisk gudstjänst, det ska bli spännande! Igår var vi även på bio och såg filmen "En oväntad vänskap", det gick oväntat bra att hänga med i filmen med tanke på språket så det var kul.
För er som undrar hur nära det egentligen är till Kinshasa så ser ni på bilden, Att åka över med båt tar bara 10 minuter, verkligen häftigt att det är så nära. Vi var ute och gick en promenad igårkväll efter att ha varit ute och ätit och på kvällen när allting är upplyst är det himla fint!
Efter en lång stunds väntan har jag nu fått upp en bild, woho! Men ni får tyvärr nöja er med en, mitt tålamod räcker inte för fler bilder,,
Bilden är tagen inifrån en buss på väg till Mansimou, en av fotbollsanläggningarna. Bussarna här är små men ändå får det plats lika många människor som på en vanlig buss i Sverige. Här är man då inte rädd för närkontakt, den saken är säker!
Förövrigt är det ganska svårt med valutan, ska bli skönt när jag kommit in i den bättre, just nu kan den som vill lura mig på pengar utan svårighet så det gäller att vara på min vakt!
Har nu varit ett dygn i Kongo och har redan fått många intryck av hur Afrika och Kongo är. Det mest påtagliga av allt är såklart värmen, det känns som om man kommer vara svettig dygnet runt. Natten var väldigt varm, tur att vi har en fläkt annars vet jag inte hur det hade gått. Än så länge har vi mest varit här på ASUdh, där fotbollsskolan har sitt kontor, här kommer vi bo de första två veckorna. Så vi har inte sett så mycket av staden än men av det vi sett kan jag säga att trafiken, ja den är verkligen galen. Ganska intressant att se hur dom kör i bl.a. rondeller, där det inte finns någon ordning eller trafikregler alls, och tutar det gör dom hela tiden. Jag har även tänkt på hur vackra alla kvinnorna är, det är många som går klädda i typiska afrikanska kläder( precis som man tänker sig) och de går verkligen rakryggade och bär på en stolthet som inte är direkt vanlig i Sverige.
Just nu har jag inga bilder tyvärr eftersom jag sladden ligger på rummet men jag ska försöka ladda upp lite bilder snart så ni lättare kan föreställa er hur jag har det! ;)
Just det, jag kan redan säga att jag fått en liten inblick i det afrikanska tempot, folk tar det verkligen lugnt här och tar saker och ting som det kommer, vilket har både sina för och nackdelar!
Åhejåhå som jag brukar säga. Nu kan man räkna timmarna. Den klassiska frågan som många har ställt är: "Hur känns det?". Ja som det känns just nu är det spännande, nervöst och väldigt overkligt. Jag kan inte riktigt föreställa mig att jag om lite mer än ett dygn kommer befinna mig i Kongo-Brazzaville och att jag ska vara där i nästan sju månader. Det som oroar mig mest just nu är att jag ska få övervikt på bagaget. Det är verkligen så mycket som ska med, särskilt när jag har massor med fotbollsgrejer att lämna där nere. Hade jag haft två resväkor med bara mina personliga saker hade det inte varit så svårt, men men jag känner att om det är det värsta jag kan komma på just nu kommer det nog gå ganska bra ändå.
Min sista helg har varit intensiv, men jag gillar ju när det händer saker. Den har innehållit fotbollsavslutning, hejdåfika med kompisar och hejdåfika med släkt. Här kommer lite några bilder:
Mitt lag som jag tränat. Vissa av tjejerna har jag tränat i fyra år, det känns allt tråkigt att lämna dem nu men samtidigt känns det spännande att ge sig in på nåt nytt och få lära känna nya lag nere i Kongo.
Dom här supersöta Cupcakesen kom min kompis Linnéa med i lördags, så gulligt!
Åh nu vill jag bara va framme för när jag väl är det kan jag inte oroa mig längre för att glömma något..
Tänk att om hela fem dagar befinner jag mig i Brazzaville, fem dagar. Det är mycket som ska fixas nu såhär sista minuten. Förutom all packning, alla viktiga papper som jag måste ha koll på bakas det för fullt inför helgen då det kommer både släkt och vänner hit för att säga hejdå. Jag tycker jag haft ganska bra planering men på något konstigt sätt har man alltid tusen saker kvar att fixa i sista minuten så ja det är väl bäst att jag tar mig i kragen och går och gör alla de där sakerna, tjingeling!
Jag ska spendera nästan sju månader i Kongo-Brazzaville som fotbollsvolontär. Det innebär att jag kommer vara ledare på en fotbollsskola som Svenska Missionskyrkan och Gothia Cup driver tillsammans och har gjort i ca. 10 år. Jag ser fram emot en spännande tid med många nya upplevelser och minnen för livet.
