Den här veckan har vi kommit igång med arbetet i de båda magasinen som finns på Asud'h och på Mfilou. Som jag skrivit om tidigare kom det ju en hel kontainer för några veckor sen full med saker och det kräver en hel del arbete. Vi måste packa upp varenda låda kontrollera innehållet för att sedan skriva upp på en lista vad som finns i varje kartong, antal, storlek och färg. Sedan ska vi också sätta upp en lapp på varje kartong för att hålla reda på allting. Det är en hel del fysiskt arbete med allt bärande av kartonger och också en hel del huvudräkning men jag gillar att verkligen få känna att man jobbar, jag är ju trots allt inte här för att slappa.
I onsdgas var det Kongo-Brazzavilles nationaldag vilket inte är en jättestor grej här. Jag fick reda på det i tisdgas när jag frågade Mouck(ansvarig på fotbollsskolan) vilken tid vi skulle börja på onsdagen och han säger: just det, vi ska inte jobba imorgon, det är ledigt. Ingen stor grej.. Min onsdag såg istället ut som att jag tog en promenad till Total, en av de stora marknaderna och köpte lite saker som jag behövde såsom sytråd och fyra ljus som jag har tänkt ha till en adventsjusstake. Dock hittade jag inga ljusstakar så vi får väl se om jag kan få tag på det njågonstans. På eftermiddagen åkte jag till Johanna och följde med henne till Mayangi-kyrkan som hon jobbar i. Vi var på någonting som kallas för CBE. Det är för ungdomar eller unga vuxna, jag upskattade att de flesta var i 20-30-årsåldern, och innehåller bön, bibelläsning och mestadels sång. Det var riktigt kul att få vara med på för stämningen var verkligen på topp. Många av sångerna vi sjöng var på kikongo så det var lite svårt att hänga med särskilt eftersom de inte använda några texter utan kunde allt utantill men som tur var hade vi en tjej bredvid oss med ett sånghäfte vi fick låna, då gick det lite lättare. När det väl kom en sång på franska blev man riktigt glad, lite kul eftersom det är mitt tredjespråk.
De här bilderna är från magasinet på Mfilou. Det tar ju en hel del på krafterna som sagt så därför passade det väldigt bra att jag hittade ett viloställe på en hylla, helt perfekt!
Okej, dags att återgå till arbetet.
Ha en bra dag och en bra advent nu på söndag alla där hemma!
Klockan är nu 8.44 och jag ligger fortfarande kvar i sängen. Det är inte ofta det händer här kan jag säga, dom flesta är bokstavligt talat uppe med tuppen här och likaså jag. Men just den här förmiddagen är jag ledig så det är himla skönt att bara få vila ut lite. Den här veckan har det varit full rulle här nämligen. Tomas som är ansvarig för fotbollsprojektet från Sveriges håll är här på besök den här veckan tillsammans med Lotta som är fotbollsvolontär på en fotbollsskola som finns i Kimpese i Kinshasa. Det har varit mycket som skulle hinnas med på få dagar medan dem är här. Den här veckan har i princip bestått av möten där det diskuterats mål, visioner, budget mm. för de kommande tre åren på fotbollsskolan. Alltså viktiga saker. Jag har även varit borta nästan varje kväll, onsdag, torsdag var jag bjuden hem till Maria, igår var vi ute och åt med Tomas och ikväll ska vi hem till doktor Ndandu. Så jag har allt hunnit med trevliga saker också. Den lediga tid jag haft hittils den här veckan var igår eftermiddag och den gick åt till att tvätta som jag ska fortsätta med nu på förmiddagen eftersom jag inte blev klar, haha! I eftermiddag har jag träning på Mansimou, jag gillar verkligen det stället. Det ligger lite utanför stan och är mycket lugnare där än på de andra ställena, inte lika mycket barn som hänger där heller vilket gör det lite enklare för mig att hålla koll på de som jag ska träna. Än så länge kan jag inte säga att jag känner igen alla barn än men det har ju inte hunnit bli så många träningar än och det har inte varit samma personer alltid som kommit så det är ju inte så lätt.
Nej, nu har klockan hunnit bli 9.00 medan jag legat här och skrivat och mamman i familjen har hunnit komma in och fråga hur det är med mig, vem ligger kvar i sängen klockan 9.00 liksom? Dags att rycka upp mig!
Här kommer mer bilder, bara för att jag har tid. En del börjar bli lite gamla nu men vad gör det? Och förresten vad är tid egentligen?
Här har vi hela svenskgänget som just nu befinner sig i Brazza. Den första november som är allahelgonadag då vi besökte gamla svenska missionärsgravar. Från vänster: Alexandra(min kompanjon), Mamy(pastor, född på Madagaskar, kom till Sverige som vuxen och bor nu här med hans engelska fru Ruth), Lars(tror jag han heter, var bara här på besök ett dygn), Arvid(församlingsvolontär), Johanna(församlingsvolontär), Maria(jobbar med ekonomi för kyrkan), Peter(här på besök i tre veckor, är typ Afrikaansvarig på Gemensam Framtid).
Johanna, Arvid och några goa personer utanför klubbhuset på Mfilou. Minstingen i mitten, jag tror hon hette Beni, var bara hur söt som helst.
Ja såhär kan det se ut när man åker bil i Kongo. Jag kan lugna er med att jag dock inte brukar åka sådär.
Sist men inte minst, en typisk bild av hur min vardag ser ut och kommer se ut de kommande månaderna, fotboll!
Ännu en rolig upptäckt jag gjorde häromdagen, hittade två gamla Villa-tröjor när vi jobbade i magasinet på Asud'h. Det är förövrigt väldigt roligt att nästan alla barnen på fotbollsskolan spelar i matchsställ som tillhört olika svenska klubbar innan. Man känner igen många ställen, om jag inte såg helt fel tyckte jag det var någon av ledarna som gick omkring i en Rådatröja häromveckan t.ex., det var lite kul.
Det här är från första dagen med fotbollsskolan, på bilden ser ni ett gäng bland de yngsta killarna på 9-12 år. Det är på Mfilou som är den största av de tre anläggningarna. Där finns det även gymnastik och volleyboll som många tjejer är engagerade i. Jag har tänkt att försöka ha ett danspass någon gång med tjejerna, det vore väldigt kul. Killen som står upp i gul tröja heter Zico och är våran franskalärare, han är en go kille som alltid är glad.
Här kommer en bild på mig och Alex från i söndags när vi fick våra hår flätade, för 2,5 timma fick jag betala 30 kr, det tycker jag helt klart det var värt. Så sjukt gött att inte behöva tänka varje dag på att sätta upp håret.
Här har ni resultatet. Jag bjussar på en klassisk badrumsbild, mycket vackert med tvätt hängandes i bakgrunden och allt. Ni kan även se hur det blir om man glömmer att smörja in sig. På mindre än än timma fick jag det där märket, ja ni kan ju gissa var jag hade min väska hängandes? Aja nu har jag iaf lärt mig att inte gå hemifrån utan att smörja in mig eller ha en solkräm liggandes i väskan.
Innan jag åkte hit fick jag förslaget att jag skulle köpa en billig ring att sätta på fingret ifall folk kom och frågade om jag ville gifta mig med dem och jag kan säga att det förslaget var ju inte helt fel. Ni ska bara veta hur många gånger jag fått ljuga om min pojkvän där hemma i Sverige, några gånger har jag sagt att jag är gift fast det går folk oftast inte på om man inte har en ring på sig. Folk här skäms verkligen inte för någonting. Hemma pratar vi inte ens med varandra på bussen men här kan man fråga en främmande människa om denne vill gifta sig med en. Ibland blir jag så trött på dessa människor men som tur är träffar jag väldigt många goa personer varje dag också så det väger upp det hela. Alltså det behövs verkligen inte mycket för att göra en person på bra humör. T.ex. finns det en kille som heter Sylvain som jobbar i magasinet på Mfilo och han ler alltid vilket jämt får mig på bra humör. Därför avslutar jag med dagens tips: Ett extra leende från dig och det kan vända en annan människas dag från negativ till positiv så var inte rädda för att le!
Nu ska jag berätta lite om helgen som varit. I fredags tänkte jag, åh nu har jag lite ledigt i helgen skönt, men här blir det ju aldrig riktigt som man tänkt sig. Lördagsförmiddagen hade jag ledig innan det var dags att bege sig mot Mfilou för en första avspark med fotbollsskolan. Det var väldigt kul att äntligen få komma igång och att få träffa alla barn eller snarare ungdomar, så små är dom ju faktiskt inte. Det blev till att börja med lite sång/dans med allihopa i en stor ring för att sedan dela upp dem i respektive åldrar och lag. Väl indelade i lagen blev det lite spontanfotboll. När jag sen kom hem på kvällen var jag väldigt trött, visserligen hade jag själv inte varit så aktiv men bara att vara i solen gör mig helt slut så det blev en tidig kväll. Det kändes dock inte som det var så tidigt eftersom strömmen var borta och då blir allting så mörkt.
På söndagsmorgonen vaknar jag av att mamman i min familj kommer in i mitt rum för att säga att jag är ensam tjej i huset så jag får laga frukosten själv. Jag förstår först inte om jag ska laga till hela familjen eller bara mig själv men det visar sig att det räckte med att laga till mig själv. Det blev en riktig storfrukost med havregrynsgröt, en halv baguette med stekt ägg och avokado(rekommenderar starkt) och två mangos. Efter denna brakfrukost bar det av mot Alexandra för att sedan bege sig mot en salong en i hennes familj jobbar på och få håret flätat. Det tog mig två och en halv timma att få hela mitt hår flätat men det var det värt, nu hoppas jag att jag kan ha den här frisyren ett tag. Efter flätningen begav jag mig mot Myriam, en tjej som jag träffade för första gången hemma i Lidköping faktiskt, hon var där på besök i somras. Det var kul att få se hur hon bodde och få träffa hennes familj. När jag sedan skulle ta mig hemåt följde hon och hennes systern mig på bussen och såg till att jag hittade en taxi som tog mig sista biten hem, dom skulle promt betala åt mig också, ett bevis på hur givmilda och omtänksamma många är här i Kongo.
Idag hade vi allra första träningen. Jag hade från början trott att vi skulle jobba i magasinet idag och hade inte med mig några träningskläder eller förberett någon träning, därför kändes det lite jobbigt att inte ha full kontroll på saker och ting. Jag längtar efter att ha kommit in i det där afrikanska lunket helt, just nu känns det jobbigt att inte ha full koll på allt, språket gör ju också att det lätt blir en del missuppfattningar vilket jag kan störa mig på men hur som helst har jag lärt mig att i slutändan brukar det ofta gå rätt bra ändå. Träningen gick bra, jag skulle egentligen ha hand om tjejerna men eftersom det inte var några tjejer som tränade idag fick jag ha hand om ett gäng killar på 9-11 år. Dom var väldigt schyssta och respekterade att jag inte alltid kunde förklara jättebra. När jag skulle förklara Kvadraten säger en av killarna: Coach, vi vet! Skönt tänkte jag. En grej som är annorlunda här med hemma är att alla säger coach till tränaren. Hemma säger vi inte direkt ledare Stina eller tränare Stina. När träningen var klar och jag och Alexandra skulle gå till bussen följer tre av killarna jag tränade oss till busshållsplatsen trots att det var åt andra hållet de bodde, nästan som våra egna små livvakter, väldigt gulligt. Den ena killen kan lite engelska vilket inte är så vanligt särskilt inte när man är så liten så han fick det stora uppdraget att komma och säga till mig: Coach Stina, time is up! när tiden var ute. Jag hade förstått om han sagt det på franska också men det var så gulligt när han kom där och sa det riktigt stolt över att kunna den där frasen. När vi nästan var framme vid busshållsplatsen säger han Coach, jag lämnar er här nu. Alltså den killen, han gjorde min dag!
Bilder är alltid kul och eftersom jag har hela eftermiddagen och kvällen på mig så tänkte jag nu ladda upp ett par.
Det här är i Poto Poto där det finns en stor marknad. Kvinnan på bilden är i färd med att göra benjéer(det bör stavas så) vilket är som en slags bulle som man friterar i olja och är hur god som helst. Vi köpte tio stycken och fick betala cirka 2 kronor, galet. Hade detta varit på ett café i Sverige hade man kanske fått betala minst 7 kr för en lika stor kaka.
I onsdags hängde vårt lilla svenskgäng(jag Alexandra, Johanna & Arvid) med ett annat svenskgäng på en liten utflykt. Det är ett par, Britta och Fred som har bott här i Kongo för många år sedan som nu arrangerar gruppresor hit tillsammans med en väninna Astrid. Vi åkte ut på landet vilket var kul eftersom vi mest hållt oss inne i stan hittils. På vägen kunde det hända att bilar körde om oss som var packade på det här viset.
Vi stannade till vid ett ställe där de höll på att tillaga maniok, basfödan för många här. Tyvärr kommer jag inte ihåg exakt i vilken ordning det var man gjorde allting men här kokar man alltså manioken som ligger invirad i bladknytena. En liten kul parentes äratt damen på bilden hade någon bekant som skulle till Paris om en vecka och då ta med sig en hel bunt med maniok till hennes kongolesiska släktingar som bodde där.
Här knådar en annan tjej ut det så att det blir till en deg och hon är väldigt noga med att det inte ska bli några klumpar för det blir inget gott sen när man ska äta.
Kan ni tänka er att de här kvinnorna står sådär dag ut och dag in och knådar och virar in i små bylten för att sedan koka manioken. Det är deras vardag. Kanske kan tyckas enformigt, kanske kan tyckas fridfullt. Hur som helst är det långt ifrån hur en vardag ser ut för en vanlig medelsvensson. En medelnsimba här i Kongo kanske inte lever precis såhär men det är intressant att se att vardagen kan vara så annorlunda beroende på vart man är född på denna jord.
Nu tänkte jag att jag skulle passa på att skriva lite igen vilket passar bra eftersom både mamma och pappa skrivit att de börjar bli oroliga då jag inte uppdaterat på fem dagar nu. Ja det är väl ingen idé att göra dem mer oroliga än nödvändigt.. Hur som helst tänkte jag berätta lite om min dag. Som var dag här i Kongo blev den lite spontan, det går nästan inte att ha något schema här för vad som helst kan hända. Dagen började med ett möte på Asud'h som handlade bland annat om en kontainer som precis kommit med massa material till fotbollsskolan. Efter detta var det franskalektion som stod på schemat och esedan stannade vi för att fixa med lite grejer innan jag och Alex drog för att äta lunch. Efter lunchen skulle vi ha åkt ut till varsin fotbollssplan för att vara med vid inskrivnigarna till fotbollsskolan som börjat den här veckan men eftersom det regnat hela förmiddagen så blev det inget med det. Jag kan ju säga att eftermiddagen faktiskt blev ganska fin men det är så här att har det regnat på förmiddagen då ställs alla planer man har resten av dagen in. Istället hängde Johanna och Arvid med mig hem för att se hur jag bodde och nu kommer vi till det bästa med hela dagen. Kvällspromenaden. Vi hängde med Arland, en av bröderna i familjen på en kvällspromenad och han tog oss till ett ställe vid floden där man kan stå och blicka ut över Kinshasa och jag kan säga er att man till och med kunde höra ljud därifrån. För er som inte vet så är det de två huvudstäder i världen som ligger närmast varandra, ganska häftigt. Alltså jag älskar att promenera omkring på kvällen och se allt liv från alla hus och alla små barer som finns överallt, all musik och såklart den sköna värmen. Jag kan fortfarande inte fatta att folk lever i det här klimatet hela året, att man kan gå omkring i flipflop 365 dagar om året, det är svårt att förstå för en tjej som levt hela sitt liv i Sverige. Ja skulle ni fråga mig just nu vad som är det bästa med Kongo då svarar jag kvällarna.
I torsdags anlände två svenskar hit, Arvid och Johanna. Dom är här för att arbeta som volontärer i kyrkan via ett program som heter Exchange så dom kommer vara här i fem månader. Kulkul!
I torsdags var det första november och kongoleserna firar alltid Allahelgonsdag den första november. Därför var det en litet speciell dag eftersom alla var lediga för att kunna åka till kyrkogården och fixa till gravar och pynta dem. Det är tydligen inte som i Sverige att man kan åka dit när somhelst utan det är första november som gäller. Hela svenskgänget drog för att kolla på gravar där gamla svenska missionärer ligger begravda, det var väldigt gamla gravar, den senaste var från 40-talet tror jag. Haha detta var Arvid och Johannas första syn av Brazzaville, muntert!
Idag har jag varit med om mitt första långa möte på kongolesiskt vis. Det var väldigt intressant. Vi hade ett möte på fotbollsskolan där vi skulle utvärdera säsongen som varit (där hade ju inte jag mycket att säga till om), planera inför kommande säsong och välja ut representanter för de olika kommitéerna, välja ny styrelse typ alltså. Igår så frågade jag Mouck som är ansvarig på fotbollsskolan hur lång tid han trodde det skulle ta för mig att ta mig till fotbollsskolan och han säger: Du kan åka vid nio. Jag: Men mötet börjar ju nio. Mouck: Ja vi har sagt att det börjar nio men jag tror inte det kommer börja förrän vid halv tio, tio. Idag var vi där vid halv tio och när tror ni mötet drog igång? Jo tjugo över elva, välkommen till Kongo alltså!
Jag förstod inte allt vad som sades på mötet men jag kan säga att det var väldigt mycket skämt och dom drev med varandra en hel del. Det var väldigt kul när vi skulle välja representanter till de olika kommitéerna, det verkade inte som det var så många som ville ställa upp på detta så varje person som föreslogs skulle hålla sitt lilla försvarstal, väldigt intressant. När någon sedan blev vald applåderades det hejvilt.
Jag och Alexandra kommer även att blogga för equmenia, det kommer dock inte bli lika ofta som härutan snarare en gång i månaden. Om ni vill följa oss där också kan ni kika in här: http://www.equmenia.se/category/bloggar/brazzaville/
Idag är jag glad för jag har ätit gröt till frukost och inte vilken gröt som helst utan banangröt. Jag kan ju säga att det var lätt den bästa frukosten hittils och nästan den bästa måltiden för den delen också. Jag gillar frukost, den är väldigt viktig för mig, det gäller ju att man står sig på den liksom. Jag tycker ändå att jag fått väldigt bra frukost här, den brukar bestå av en sallad som innehåller gurka, tomat, lök, paprika och avokado. Det äter jag tillsammans med baguett som ofta är väldigt färskt och riktigt gott- jag har inte hunnit tröttna på vitt bröd än och tur är väl det.
En kväll satt vi och pratade om olika matvanor och jag berättade om min kärlek till mjölk och nästa dag vid frukosten står det en kanna med kokat vatten, mjölkpulver och socker vid min plats, det var väldigt gulligt tycker jag. Jag hade dock aldrig använt mjölkpulver förut och var tvungen att fråga hur man skulle göra. Jag fick förklarat för mig att jag skulle ta tre skedar pulver och fyra sockerbitar, nästa dag skippade jag sockerbitarna. Visst inget kan mäta sig med vår Arlamjölk men man tager vad man haver och varm mjölk gjord på mjölkpulver är faktiskt inte helt fel.
Jag ska spendera nästan sju månader i Kongo-Brazzaville som fotbollsvolontär. Det innebär att jag kommer vara ledare på en fotbollsskola som Svenska Missionskyrkan och Gothia Cup driver tillsammans och har gjort i ca. 10 år. Jag ser fram emot en spännande tid med många nya upplevelser och minnen för livet.
