Mitt liv i Kongo

I skrivande stund sitter jag i familjen Dawidssons kök i Kimpese i Kongo-Kinshasa. Anledningen till att vi är här är för att besöka den fotbollsskola som är i princip likadan som den vi har i Brazzaville. Eftersom det just detta året bor en svensk familj som volontärer här så var det väldigt smidigt att vi kunde få bo hos dem. Jag kan säga att trots att jag varit här endast några dagar har jag hunnit uppleva allt från underbara- till panikkänslor.

 

Som jag skrev om i förra inlägget fick jag ju malaria för en vecka sedan så vi hade egentligen tänkt skjuta på resan som var planerad till i måndags men eftersom det var ganska svårt att ändra i och med transport osv. blev det en resa i måndags och jag kände mig trots allt väldigt frisk.Vi började resan i måndags morgon då vi tog en färja över floden till det andra Kongolandet. I och med att det är ett annat land så har vi varit tvungna att fixa visum som vi skulle visa upp och även vårt vaccinationskort med intyg om att vi har vaccinerat oss mot Gula Febern skulle visas. Resan över floden gick fort på cirka en kvart. Efter detta fick vi åka till kyrkans gästhem och kontor. Jag visste att Kinshasa som stad var fyra gånger större än hela Brazzaville som land men ändå blev jag helt förbluffad över hur stor staden verkligen var. Vi åkte förbi massor med lyxiga klädaffärer och flashiga matställen som man typ glömt av vad det är efter att ha levt ett antal månader i Brazzaville. Efter lite mat på kyrkans gästhem började vi vår bilfärd mot Kimpese som tog ca. fyra timmar. Det var otroligt fint landskap vi såg längs med vägen så någon tråkig bilfärd var det då inte. Väl framme i byn Kimpese som består av 70.000 invånare var det totalt annorlunda jämfört med några timmar tidigare i storstaden Kinshasa. Första intrycket var att det var lugnt, mysigt och rogivande. Det var en sådan underbar känsla. Jag är då ingen storstadstjej, det har jag insett ännu mer nu. Jag har saknat lugnet så mycket. Att inte varje dag vakna av tutande taxibilar, bussar, musik från barer och människor som skriker. Även om jag trivs med min kongofamilj så var det inte heller helt fel att byta ut den mot en härlig svensk familj. 

 

I tisdags och onsdags mådde jag ganska bra och var med ute på träningen här fast utan att hålla i träning. Däremot igår smällde det till igen. Jag kan säga er att min lilla malaria som jag hade för en vecka sedan var ingenting mot gårdagen. Jag kände mig ganska hostig och förkyld på förmiddagen och när de andra skulle ut till träningen valde jag att stanna hemma för att jag helt enkelt inte orkade. Efter en stund när jag ligger där i min säng känner jag en känsla som inte går att beskriva. Jag ska göra mitt bästa. Det var hög feber, ont i huvudet, ont i flera delar av kroppen, darrningar. Men den bästa beskrivningen är nog bara att jag helt enkelt hade panik och inte visste vart jag skulle ta vägen eller göra av mig själv. Eftersom de andra var på träning var jag helt ensam men som tur var var Mama Helen som sköter familjens hushåll hemma. Eftersom jag inte hade någon kraft till att skrika tvingade jag mig upp på mina svaga knän och tog mig ut till köket och bad henne ringa Lotta eller Mattias. Jag fick gråtandes tala i telefon med Alexandra som frågade om jag längtade hem eller var dålig eftersom jag grät så och jag svarade att nej jag var "bara dålig". Eftersom det är ett sjukhus område familjen bor på är alla deras närmsta grannar doktorer och Mama Helen sprang och hämtade en kvinnlig doktor som tvingade i mig en tablett som jag hann spy upp precis lagomn till att hela familjen + Alexandra kom hem. Panikkänslan upphörde i och med spyan men jag var helt klart fortfarande kass. Det bestämdes att jag skulle till sjukhuset för undersökning. Det är egentligen gångavstånd men eftersom jag inte hade någon kraft fick vi skumpa fram med bilen på den gropiga stigen till väg. Väl där får jag ta blodprov, malariaprov, mitt hjärta avlyssnat och en massa frågor. Efter detta en lång stunds väntan då jag suttit på en stol och gungat huvudet fram och tillbaka då det inte fanns någon stol eller brits att ligga på. Resultatet visade på en infektion som jag fick med mig pencilin emot. Den tidigare kvinnliga doktorn som hjälpt oss innan hängde med hem och såg till att jag fick i mig medicinen plus att jag fick smärtstillande sprutor i vardera skinka. 

 

Såhär dagen efter har man på något sätt glömt av hur jobbigt det egentligen var. Jag känner mig hyfsat okej med endast lite trötthet och ont i rumpan som effekter från gårdagen. Jag antar att jag inte kommer klaga lika mycket på sjukdomar och smärtor sedan när jag kommer hem i Sverige. För jag har verkligen inget att jämföra med vad gäller detta, det finns inget som jag varit med om som varit värre.

 

"What doesn't kill you makes you stronger!"

 

Klyshigt men så sant!