Mitt liv i Kongo

Alltså jag måste bara få skriva av mig lite, för det jag är med om just nu är så himla häftigt. Jag pratar om något som är ett kärt samtalsämne bland oss svenskar, väder.

 

Det är söndag, första advent, klockan är 06.41 och jag har redan varit vaken i en timma. Jag vaknade av att det lät som om någon flyttade på en stor, tung möbel på övervåningen. När ljudet sedan fortsatte och bara blev ännu starkare insåg jag att detta inte var fallet. Jag ställde mig och kikade ut genom fönstret och det var ett ganska gulaktigt ljus jag såg, himlen såg otroligt blå ut men när jag kikade åt andra hållet var det helt mörkt. Åskandet och blixtrandet hade redan börjat, det hörde jag och såg genom att mitt rum lystes upp varenda gång det kom en blixt. Efter några minuter var även resten av himlen mörkt grå och regnet öste ner som bara den. Likadant var det i fredagskväll. Man kan verkligen se när ett sådant här oväder är på gång för himlen brukar ofta vara väldigt ljus samtidigt som det är helt mörkt på stora delar av himlen. Det börjar också blåsa, man skulle nästan kunna tro att dessa vindarna kan ta mig hem till Sverige. När vi såg dessa tecken på oväder i fredags gick jag och en av bröderna i familjen upp och ställde oss på balkongen och bara beundrade vädret. Jag är inte rädd för åskan men jag får verkligen respekt för den samtidigt som jag inte kan låta bli att älska den.

 

För övrigt så har min kompanjon Alexandra gått och fått malaria, inte kul alls. I fredags sa hon att hon började känna sig lite hängig och igår var hon hos doktorn och fick reda på att det var malaria. Igår hade vi möte med alla tränare och då frågade alla mig varför Alexandra inte var där. När jag berättade att hon hade malaria fick jag typ samma reaktion av alla: Haha, hon har redan fått det, snart är det din tur också! Jag blev först lite småirriterad över hur folk reagerade men sen tänkte jag att de flesta här har ju haft malaria en eller flera gånger och att skämta om det är väl deras sätt att inte göra en stor grej av det. Dessutom är det sådana de är, folk har en otrolig skadeglädje här, ni ska bara se hur folk skrattar om någon snubblar. Vem vet jag kanske har en helt annan sorts humor när jag kommer hem?

 

Nu är klockan 07.07, regnet och åskan har upphört och jag är hungrig så det är dags för mig att gå och förbereda min standardfrukost: Banangröt, mums!

 

 

 

Den här veckan har vi kommit igång med arbetet i de båda magasinen som finns på Asud'h och på Mfilou. Som jag skrivit om tidigare kom det ju en hel kontainer för några veckor sen full med saker och det kräver en hel del arbete. Vi måste packa upp varenda låda kontrollera innehållet för att sedan skriva upp på en lista vad som finns i varje kartong, antal, storlek och färg. Sedan ska vi också sätta upp en lapp på varje kartong för att hålla reda på allting. Det är en hel del fysiskt arbete med allt bärande av kartonger och också en hel del huvudräkning men jag gillar att verkligen få känna att man jobbar, jag är ju trots allt inte här för att slappa. 

 

I onsdgas var det Kongo-Brazzavilles nationaldag vilket inte är en jättestor grej här. Jag fick reda på det i tisdgas när jag frågade Mouck(ansvarig på fotbollsskolan) vilken tid vi skulle börja på onsdagen och han säger: just det, vi ska inte jobba imorgon, det är ledigt. Ingen stor grej.. Min onsdag såg istället ut som att jag tog en promenad till Total, en av de stora marknaderna och köpte lite saker som jag behövde såsom sytråd och fyra ljus som jag har tänkt ha till en adventsjusstake. Dock hittade jag inga ljusstakar så vi får väl se om jag kan få tag på det njågonstans. På eftermiddagen åkte jag till Johanna och följde med henne till Mayangi-kyrkan som hon jobbar i. Vi var på någonting som kallas för CBE. Det är för ungdomar eller unga vuxna, jag upskattade att de flesta var i 20-30-årsåldern, och innehåller bön, bibelläsning och mestadels sång. Det var riktigt kul att få vara med på för stämningen var verkligen på topp. Många av sångerna vi sjöng var på kikongo så det var lite svårt att hänga med särskilt eftersom de inte använda några texter utan kunde allt utantill men som tur var hade vi en tjej bredvid oss med ett sånghäfte vi fick låna, då gick det lite lättare. När det väl kom en sång på franska blev man riktigt glad, lite kul eftersom det är mitt tredjespråk.

 

Klockan är nu 8.44 och jag ligger fortfarande kvar i sängen. Det är inte ofta det händer här kan jag säga, dom flesta är bokstavligt talat uppe med tuppen här och likaså jag. Men just den här förmiddagen är jag ledig så det är himla skönt att bara få vila ut lite. Den här veckan har det varit full rulle här nämligen. Tomas som är ansvarig för fotbollsprojektet från Sveriges håll är här på besök den här veckan tillsammans med Lotta som är fotbollsvolontär på en fotbollsskola som finns i Kimpese i Kinshasa. Det har varit mycket som skulle hinnas med på få dagar medan dem är här. Den här veckan har i princip bestått av möten där det diskuterats mål, visioner, budget mm. för de kommande tre åren på fotbollsskolan. Alltså viktiga saker. Jag har även varit borta nästan varje kväll, onsdag, torsdag var jag bjuden hem till Maria, igår var vi ute och åt med Tomas och ikväll ska vi hem till doktor Ndandu. Så jag har allt hunnit med trevliga saker också. Den lediga tid jag haft hittils den här veckan var igår eftermiddag och den gick åt till att tvätta som jag ska fortsätta med nu på förmiddagen eftersom jag inte blev klar, haha! I eftermiddag har jag träning på Mansimou, jag gillar verkligen det stället. Det ligger lite utanför stan och är mycket lugnare där än på de andra ställena, inte lika mycket barn som hänger där heller vilket gör det lite enklare för mig att hålla koll på de som jag ska träna. Än så länge kan jag inte säga att jag känner igen alla barn än men det har ju inte hunnit bli så många träningar än och det har inte varit samma personer alltid som kommit så det är ju inte så lätt.

 

Nej, nu har klockan hunnit bli 9.00 medan jag legat här och skrivat och mamman i familjen har hunnit komma in och fråga hur det är med mig, vem ligger kvar i sängen klockan 9.00 liksom? Dags att rycka upp mig! 

Här kommer mer bilder, bara för att jag har tid. En del börjar bli lite gamla nu men vad gör det? Och förresten vad är tid egentligen?

Ännu en rolig upptäckt jag gjorde häromdagen, hittade två gamla Villa-tröjor när vi jobbade i magasinet på Asud'h. Det är förövrigt väldigt roligt att nästan alla barnen på fotbollsskolan spelar i matchsställ som tillhört olika svenska klubbar innan. Man känner igen många ställen, om jag inte såg helt fel tyckte jag det var någon av ledarna som gick omkring i en Rådatröja häromveckan t.ex., det var lite kul.

 

Nu ska jag berätta lite om helgen som varit. I fredags tänkte jag, åh nu har jag lite ledigt i helgen skönt, men här blir det ju aldrig riktigt som man tänkt sig. Lördagsförmiddagen hade jag ledig innan det var dags att bege sig mot Mfilou för en första avspark med fotbollsskolan. Det var väldigt kul att äntligen få komma igång och att få träffa alla barn eller snarare ungdomar, så små är dom ju faktiskt inte. Det blev till att börja med lite sång/dans med allihopa i en stor ring för att sedan dela upp dem i respektive åldrar och lag. Väl indelade i lagen blev det lite spontanfotboll. När jag sen kom hem på kvällen var jag väldigt trött, visserligen hade jag själv inte varit så aktiv men bara att vara i solen gör mig helt slut så det blev en tidig kväll. Det kändes dock inte som det var så tidigt eftersom strömmen var borta och då blir allting så mörkt.

 

På söndagsmorgonen vaknar jag av att mamman i min familj kommer in i mitt rum för att säga att jag är ensam tjej i huset så jag får laga frukosten själv. Jag förstår först inte om jag ska laga till hela familjen eller bara mig själv men det visar sig att det räckte med att laga till mig själv. Det blev en riktig storfrukost med havregrynsgröt, en halv baguette med stekt ägg och avokado(rekommenderar starkt) och två mangos. Efter denna brakfrukost bar det av mot Alexandra för att sedan bege sig mot en salong en i hennes familj jobbar på och få håret flätat. Det tog mig två och en halv timma att få hela mitt hår flätat men det var det värt, nu hoppas jag att jag kan ha den här frisyren ett tag. Efter flätningen begav jag mig mot Myriam, en tjej som jag träffade för första gången hemma i Lidköping faktiskt, hon var där på besök i somras. Det var kul att få se hur hon bodde och få träffa hennes familj. När jag sedan skulle ta mig hemåt följde hon och hennes systern mig på bussen och såg till att jag hittade en taxi som tog mig sista biten hem, dom skulle promt betala åt mig också, ett bevis på hur givmilda och omtänksamma många är här i Kongo.

 

Idag hade vi allra första träningen. Jag hade från början trott att vi skulle jobba i magasinet idag och hade inte med mig några träningskläder eller förberett någon träning, därför kändes det lite jobbigt att inte ha full kontroll på saker och ting. Jag längtar efter att ha kommit in i det där afrikanska lunket helt, just nu känns det jobbigt att inte ha full koll på allt, språket gör ju också att det lätt blir en del missuppfattningar vilket jag kan störa mig på men hur som helst har jag lärt mig att i slutändan brukar det ofta gå rätt bra ändå. Träningen gick bra, jag skulle egentligen ha hand om tjejerna men eftersom det inte var några tjejer som tränade idag fick jag ha hand om ett gäng killar på 9-11 år. Dom var väldigt schyssta och respekterade att jag inte alltid kunde förklara jättebra. När jag skulle förklara Kvadraten säger en av killarna: Coach, vi vet! Skönt tänkte jag. En grej som är annorlunda här med hemma är att alla säger coach till tränaren. Hemma säger vi inte direkt ledare Stina eller tränare Stina. När träningen var klar och jag och Alexandra skulle gå till bussen följer tre av killarna jag tränade oss till busshållsplatsen trots att det var åt andra hållet de bodde, nästan som våra egna små livvakter, väldigt gulligt. Den ena killen kan lite engelska vilket inte är så vanligt särskilt inte när man är så liten så han fick det stora uppdraget att komma och säga till mig: Coach Stina, time is up! när tiden var ute. Jag hade förstått om han sagt det på franska också men det var så gulligt när han kom där och sa det riktigt stolt över att kunna den där frasen. När vi nästan var framme vid busshållsplatsen säger han Coach, jag lämnar er här nu. Alltså den killen, han gjorde min dag!

Bilder är alltid kul och eftersom jag har hela eftermiddagen och kvällen på mig så tänkte jag nu ladda upp ett par.

 

Nu tänkte jag att jag skulle passa på att skriva lite igen vilket passar bra eftersom både mamma och pappa skrivit att de börjar bli oroliga då jag inte uppdaterat på fem dagar nu. Ja det är väl ingen idé att göra dem mer oroliga än nödvändigt.. Hur som helst tänkte jag berätta lite om min dag. Som var dag här i Kongo blev den lite spontan, det går nästan inte att ha något schema här för vad som helst kan hända. Dagen började med ett möte på Asud'h som handlade bland annat om en kontainer som precis kommit med massa material till fotbollsskolan. Efter detta var det franskalektion som stod på schemat och esedan stannade vi för att fixa med lite grejer innan jag och Alex drog för att äta lunch. Efter lunchen skulle vi ha åkt ut till varsin fotbollssplan för att vara med vid inskrivnigarna till fotbollsskolan som börjat den här veckan men eftersom det regnat hela förmiddagen så blev det inget med det. Jag kan ju säga att eftermiddagen faktiskt blev ganska fin men det är så här att har det regnat på förmiddagen då ställs alla planer man har resten av dagen in. Istället hängde Johanna och Arvid med mig hem för att se hur jag bodde och nu kommer vi till det bästa med hela dagen. Kvällspromenaden. Vi hängde med Arland, en av bröderna i familjen på en kvällspromenad och han tog oss till ett ställe vid floden där man kan stå och blicka ut över Kinshasa och jag kan säga er att man till och med kunde höra ljud därifrån. För er som inte vet så är det de två huvudstäder i världen som ligger närmast varandra, ganska häftigt. Alltså jag älskar att promenera omkring på kvällen och se allt liv från alla hus och alla små barer som finns överallt, all musik och såklart den sköna värmen. Jag kan fortfarande inte fatta att folk lever i det här klimatet hela året, att man kan gå omkring i flipflop 365 dagar om året, det är svårt att förstå för en tjej som levt hela sitt liv i Sverige. Ja skulle ni fråga mig just nu vad som är det bästa med Kongo då svarar jag kvällarna.

Jag och Alexandra kommer även att blogga för equmenia, det kommer dock inte bli lika ofta som härutan snarare en gång i månaden. Om ni vill följa oss där också kan ni kika in här: http://www.equmenia.se/category/bloggar/brazzaville/ 

 

 

Idag är jag glad för jag har ätit gröt till frukost och inte vilken gröt som helst utan banangröt. Jag kan ju säga att det var lätt den bästa frukosten hittils och nästan den bästa måltiden för den delen också. Jag gillar frukost, den är väldigt viktig för mig, det gäller ju att man står sig på den liksom. Jag tycker ändå att jag fått väldigt bra frukost här, den brukar bestå av en sallad som innehåller gurka, tomat, lök, paprika och avokado. Det äter jag tillsammans med baguett som ofta är väldigt färskt och riktigt gott- jag har inte hunnit tröttna på vitt bröd än och tur är väl det.

 

En kväll satt vi och pratade om olika matvanor och jag berättade om min kärlek till mjölk och nästa dag vid frukosten står det en kanna med kokat vatten, mjölkpulver och socker vid min plats, det var väldigt gulligt tycker jag. Jag hade dock aldrig använt mjölkpulver förut och var tvungen att fråga hur man skulle göra. Jag fick förklarat för mig att jag skulle ta tre skedar pulver och fyra sockerbitar, nästa dag skippade jag sockerbitarna. Visst inget kan mäta sig med vår Arlamjölk men man tager vad man haver och varm mjölk gjord på mjölkpulver är faktiskt inte helt fel.

 

 

Jag upptäckte en liten kul grej ganska snabbt efter att vi kom hit. Bland alla de vanliga vita kaffekopparna var det en blå som stack ut lite extra. Jag kände genast att det var något bekant med den där koppen och ni vet ju alla som kommer från "Lisch" hur det är, vi kan ju bara inte låta bli att lyfta på koppen och tro det eller ej men det var Rörstrand. Kanske inte världens häftigaste sak, det är väl någon gammal missionär som lämnat den här men jag gillar't. 

 

För er som undrar hur varmt det är kan jag säga att, det är varmt. Just nu har vi inte jättemycket planerat så det hade varit perfekt att ta en springtur men det får vi spara till morgnar och kvällar, det går liksom inte såhär mitt på dan. 

 

Ha're gött hej!

Nu var det ett tag sedan jag skrev så det är väl dags för en uppdatering!

 

I tisdags flyttade vi in i familjerna som vi ska bo hos under resten av tiden här. Jag bor i familjen Loumouamou som bor i Bacongo. Huset jag bor i är riktigt fint, det är något kinesiskt företag som köpte upp dom här tomterna för några år sedan och byggde nya hus här. Det roliga är att alla husen ser exakt likadana ut men jag har har ett bra riktmärke att gå efter för att hitta rätt hus. De har nämligen ett träd med rosa blommor utanför huset så om jag åker taxi hem säger jag alltid till chuffören att stanna när jag ser det trädet. Jag har ett eget rum med egen toalett och dusch så det är riktigt lyxigt(bättre än hemma ju).Så till familjen. Det är 6 stycken som bor här inklusive mig, Mama Pierede, Papa Loumouamou, Jaures, Arlon(tror det stavas så) och Ariane, däremot tror jag inte att Arlon egentligen tillhör familjen men här i Kongo är det ju inte så exakt vilka som är familj och inte, man kallar ju alla för bror och syster och mama och pappa, i alla fall känns det så. Jaures och Arlon är båda 17 år och Ariane tror jag är 16, som ni märker har jag inte jättebra koll men det känns som att ålder också är en sådan sak som inte är lika viktig här. Sedan är det ofta släktingar här och de har några som jobbar i hushållet så det är alltid en hel del folk, nu börjar jag känna igen de flesta men det är omöjligt att komma ihåg alla namn. Hur som helst är det en väldigt go familj jag kommit till så det ska nog bli bra tror jag. Det tar dock lite tid att komma in i alla nya vanor, t.ex. det här med maten. Jag är ju en person som gillar rutiner såsom fasta måltider, det har dom dock inte här så det är väldigt svårt att säga när det blir mat, alla äter också på olika tider så jag vet inte om jag ska äta när dom säger till mig eller bara gå och ta mat, men det är väl sånt som jag lär mig om ett litet tag.

 

I lördags tog Maria med mig och Alexandra för att visa hur det går till på en riktig kongolesisk marknad. Precis som torghandeln i Lisch på lördagarna, eller vänta lite, riktigt så var det inte. För det första så är kongoleserna experter på att få in hur mycket saker som helst på en liten yta, alltså det var saker och ting överallt. Vad fanns det då för saker kanske du undrar. Ja vad fanns det inte säger jag då. Några dalahästar såg jag nog inte någonstans, nej men annars fanns det allt och lite till. Jag skulle kunna gå omkring på en sådan marknad och kolla hur länge som helst, sånt gillar jag, fast det är ju rätt mycket som är billig skit som vi säger. Vi gick och kollade en hel del på tyger och det känns som att så många olika färger och mönster har jag inte sett i hela mitt liv, men så har jag ju bott i Sverige där svartvitt alltid funkar. Det blev faktiskt ett inköp i tygstånden för min del, fast inte något sådär superafrikanskt utan ett rosa/grönt blommigt som jag tänkt sy upp till en klänning. Jag köpte även en pengapung eftersom jag inte alltid vill kånka runt på plånkan med alla kort och så blev det ett nagellack eftersom man alltid går i öppna skor här och då kan ju inte tånaglarna se ut som "hejkomochhjälpmig".

På eftermiddagen unnade jag och Alexandra oss ett poolbesök vilket var väldigt härligt, något vi längtat efter ändå sedan vi kom hit. Så det var ett bra lördagsnöje. En riktigt bra grej är också att vi hittat en affär liknande en stor ica-affär där man verkligen kan hitta allt. Jag blev riktitgt glad när jag kom dit för det kändes verkligen som hemma, vi hittade till och med Wasa knäckebröd som jag var tvungen att köpa. Ni kan ju räkna med att det kommer att bli fler besök dit.

I skrivande stund sitter vi på ett café som heter La Mandarin och göttar oss med deras ljuvliga glass. Ja inte för att göra er avundsjuka eller så men jag måste erkänna att vi har det väldigt glassigt just nu, hehe!

Har fått lite önskemål om att skriva mer så jag ska väl försöka mig på detta. Hur ser en vanlig dag ut här undrade mamma. Ja än så länge kan jag väl inte direkt säga att det finns några vanliga dagar här eftersom vi inte riktigt kommit in i några rutiner än. Men förmiddagarna brukar innehålla något slags möte eller franskalektion som vi har tre gånger i veckan och eftermiddagarna brukar innehålla besök på olika ställen. Det har blivit en hel del bussåkande som jag skrivit lite om innan vilket är en kurs i sig att lära sig. Eftersom systemet inte är lika logiskt som i Sverige med skyltar på busshållsplatser och bussar gäller det att lära sig vart man går på bussen vilken buss man ska ta och vart man ska gå av.

 

Igår skulle jag och Alexandra ta en taxi hem till Maria som jobbar här med ekonomin på ASUdh och vi visste inte var hon bodde utan hade bara adressen på en lapp så vi fick lita på att taxichauffören tog oss till rätt ställe. Det visade sig dock att han inte riktigt hade koll på vägen eftersom han fick fråga sig fram. När vi gick ur taxin trodde vi att vi hade kommit rätt men tydligen inte, vi visste i alla fall att vi var ganska nära så vi bestämde oss för att gå sista biten och försöka fråga oss fram. Det roliga här i Kongo är att folk är väldigt villiga att hjälpa till men kan de inte vägen hittar de hellre på en väg än att säga att de inte kan. Så vi gick lite kringelikrokar innan vi bestämde oss för att ta en ny taxi och då behövde vi inte åka särskilt länge innan vi kom fram så vi var ju inte långt ifrån i alla fall. Så kan det vara när man är ny i en stor stad men om några månader ska vi förhoppningsvis kunna ta raka vägen.

 

Annars har vi träffat en hel del svenskar den här veckan som är här på besök. Bland annat Dan som har bott här många år under sin uppväxt som missionärsbarn och Linda som var fotbollsvolontär här för åtta år sedan. Igår var även en kille som jobbar på svenska ambassaden i Kinshasa här och åt middag med oss svenskar som är på plats så det var trevligt. Man får ju direkt någon slags connection när man befinner sig mitt i Afrika och får träffa andra svenskar, även om man är väldigt olika personer har man mycket mer gemeensamt än med kongoleser.

 

Just det många frågar vad vi äter och det har varit mycket fisk, kyckling, köttgryor med ris, pommes frites, couscous. Jag har smakat litegrann på foufou och maniok som är typiska kongolesiska basprodukter. Både foufou och maniok ser ganska lika ut, lite gråaktiga degiga, ungefär som trolldeg, så jag får väl säga att utseendet inte ser jättetilltalande ut men det gick att äta. Jag föredrog foufoun framför manikoen men jag har hört att det är sådant man måste lära sig att gilla.

 

På tal om väder som vi pratar om mycket i Sverige så märks det att vi är på väg in i en regnperiod, det har regnat hela natten och morgonen. Klockan 7 imorse var jag och Alexandra för första gången ute och sprang och duggregnet som kom då var perfekt springväder, riktigt härligt!

 

Ska se om datorn orkar ladda upp lite bilder i ett senare inlägg,

Nu har det gått nästan en vecka sedan vi kom hit. Det har varit en ganska lugn vecka vilket är skönt eftersom det varit många nya intryck men även lite segt ibland då vi varit mycket inne på rummet på ASUdh. När man kommer till ett nytt land där man inte känner någon eller inte kan språket särskilt bra är det lite svårt att veta vad man ska hitta på men vi har haft det bra ändå och fått se en hel del saker. Senare idag ska vi till Tomas Ankara, en av fotbollsanläggningarna så efter det har vi varit runt på alla tre anläggningarna. När vi var och besökte Mfilo som är den största anläggningen spelade vi lite fotboll tillsammans med några barn där och då helt plötsligt kommer några småttingar och börjar ropa: Chinoise, chinoise! Dom trodde alltså att vi var kineser vilket var lite kul men inte helt konstigt eftersom det finns en hel del kineser här i Brazzaville. I lördags var vi och kollade på en fotbollsmatch där lag från högsta divisionen här i Kongo spelade, kul att få kolla på lite fotboll. Igår var det söndag vilket innebar vårt första kyrkobesök, gudstjänsten vi var på var inte helt olik våra i Sverige så vi har blivit lovade att nästa söndag ska vi få gå på en typisk kongolesisk gudstjänst, det ska bli spännande! Igår var vi även på bio och såg filmen "En oväntad vänskap", det gick oväntat bra att hänga med i filmen med tanke på språket så det var kul.

 

 

Efter en lång stunds väntan har jag nu fått upp en bild, woho! Men ni får tyvärr nöja er med en, mitt tålamod räcker inte för fler bilder,,

 

Bilden är tagen inifrån en buss på väg till Mansimou, en av fotbollsanläggningarna. Bussarna här är små men ändå får det plats lika många människor som på en vanlig buss i Sverige. Här är man då inte rädd för närkontakt, den saken är säker! 

 

Förövrigt är det ganska svårt med valutan, ska bli skönt när jag kommit in i den bättre, just nu kan den som vill lura mig på pengar utan svårighet så det gäller att vara på min vakt!

Har nu varit ett dygn i Kongo och har redan fått många intryck av hur Afrika och Kongo är. Det mest påtagliga av allt är såklart värmen, det känns som om man kommer vara svettig dygnet runt. Natten var väldigt varm, tur att vi har en fläkt annars vet jag inte hur det hade gått. Än så länge har vi mest varit här på ASUdh, där fotbollsskolan har sitt kontor, här kommer vi bo de första två veckorna. Så vi har inte sett så mycket av staden än men av det vi sett kan jag säga att trafiken, ja den är verkligen galen. Ganska intressant att se hur dom kör i bl.a. rondeller, där det inte finns någon ordning eller trafikregler alls, och tutar det gör dom hela tiden. Jag har även tänkt på hur vackra alla kvinnorna är, det är många som går klädda i typiska afrikanska kläder( precis som man tänker sig) och de går verkligen rakryggade och bär på en stolthet som inte är direkt vanlig i Sverige. 

 

Just nu har jag inga bilder tyvärr eftersom jag sladden ligger på rummet men jag ska försöka ladda upp lite bilder snart så ni lättare kan föreställa er hur jag har det! ;)

 

Just det, jag kan redan säga att jag fått en liten inblick i det afrikanska tempot, folk tar det verkligen lugnt här och tar saker och ting som det kommer, vilket har både sina för och nackdelar!

 

Ha det bra!

Puss&KramSkumbanan

Åhejåhå som jag brukar säga. Nu kan man räkna timmarna. Den klassiska frågan som många har ställt är: "Hur känns det?". Ja som det känns just nu är det spännande, nervöst och väldigt overkligt. Jag kan inte riktigt föreställa mig att jag om lite mer än ett dygn kommer befinna mig i Kongo-Brazzaville och att jag ska vara där i nästan sju månader. Det som oroar mig mest just nu är att jag ska få övervikt på bagaget. Det är verkligen så mycket som ska med, särskilt när jag har massor med fotbollsgrejer att lämna där nere. Hade jag haft två resväkor med bara mina personliga saker hade det inte varit så svårt, men men jag känner att om det är det värsta jag kan komma på just nu kommer det nog gå ganska bra ändå.

 

Min sista helg har varit intensiv, men jag gillar ju när det händer saker. Den har innehållit fotbollsavslutning, hejdåfika med kompisar och hejdåfika med släkt. Här kommer lite några bilder: